Instrumentet Cajón

I mitt förra inlägg nämner jag det lådliknande intrumentet cajón, som Eric Anderberg spelar på i det irländska bandet O’Greidi och här beskriver jag det litet närmare med Wikipedia som källa.

Slavar av väst- och centralafrikanskt ursprung anses vara cajónens upphovsmän, men instrumentet är vanligt i hela latinamerika, inte minst på Kuba. På Kuba associeras instrumentet med rumban, medan det i Peru främst används inom olika afro-peruanska musikgenrer.

Två teorier om instrumentets uppkomst har framförts. Den ena går ut på att cajónen är en utveckling av andra lådliknande instrument från väst- och centralafrika, och att man byggde dem av packlårar och annat som fanns tillgängligt. I hamnstäder till exempel på Kuba har fiskelådor använts.

Den andra teorin är att man använde lådor helt enkelt för att komma undan förbudet mot musik som rådde i slavområdena, cajónen kunde enkelt förvandlas till en pall eller något annat. Med största sannolikhet är anledningen till cajónens uppkomst en kombination av båda faktorerna – liknande instrument och de förhållanden som slavarna tvingades leva under.

Den moderna cajónens topp, botten, rygg och sidor görs oftast av 9-12 mm plywood. Tunnare material används till framsidan 3-4 mm plywood, och ofta lämnas hörnen lösa så att de kan smällas mot de motstående sidorna. I någon av de övriga sidorna görs ett ljudhål. Ibland spänns strängar på framsidans insida för att ge ett rasslande ljud. Musikern sitter grensle över cajónen och spelar med händerna på cajónens framsida. Många olika ljud kan skapas genom att spela på sidorna, med fingrar eller handflata och så vidare.

Cajónen används flitigt i kubansk, peruansk och annan latinamerikansk musik. Den förekommer också inom flamencon och många andra musikarter. Den används också ibland inom bluegrass, irländsk folkmusik, country, rock&pop och svensk folkmusik. Det är inte helt ovanligt att man kan se den på folkmusikstämmor.