I en kommentar till mitt tidigare inlägg ’Att åldras’ blir jag påmind om hur spjuveraktig min farbror Eriks Sjöström var. Detta i sin tur påminner mig om ett exempel på just hans spjuveraktighet.

Förtroenderådet på Vängården hade just avslutat sitt sammanträde. Som vanligt övergick det då till ett mera informellt (informellare än själva mötet, som inte heller var särskilt formellt) samtal där ett par av gubbarna började berätta minnen från Andra världskriget. Erik satt tyst och plirade litet tvetydigt men sina ögon.

Efter en stund började han berätta om när han stod vakt vid bron över Vindelälven (eller om det nu var Umeälven). En gammal gumma kom gående och brydde sig inte om Eriks ’Halt eller jag skjuter skarpt’ så var han instruerad. ’Ja ska ba hämt na vattn’, svarade hon och gick vidare – utan att bli beskjuten.

Det spjuveraktiga i historien var när Erik upplyste oss om att detta hände under det Första världskriget! Den andra, betydligt yngre gubbarna, hade med ens ingenting mer att berätta om sina krigsminnen.

Jag minns också hur uppklädd han alltid var, när han gjorde sina återbesök på NUS. När jag kommenterade det, sa han med ett brett leende: ’Klart man gett klä opp sä, när man ska åk åt stan ve en sån här grannjänt’. Även om ’grannjäntan’ ofta var ett moget vårdbiträde i 50-årsåldern så var hon för den dryga 90-årige gentlemannen ändå en grann jänta.

VK:s blogg har tydligehn råkat ut för något slag av tekniskt haveri eller i vart fall missöde. Vore det inte på sin plats att någon därifrån lämnade oss någon slags information om felet. Det borde de väl kunna göra i form av ett vanligt blogginlägg. Visst skulle det väl vara intressant att få veta någonting om problemet, vad det orsakats av, när det beräknas vara åtgärdat o.s.v.?

Håller man kanske rent av på att övergå till det nya, utlovade bloggverktyget? I så fall är det lätt att både förstås och acceptera vissa problem under den övergången.

Här spelar Peggy på sin hammered dulcimer. Hon ber om överseende med ett par tre missar hon gör; missar som säkert inte alla kommer att uppfatta. Jag å min sida ber om överseende med ljudkvaliteten, som inte blir så mycket bättre med den lilla digitalkamera som jag använde.

Om man tar i beaktande att det är hela 64 strängar att välja mellan och att man dessutom skall göra detta val med två skilda ’hammers’, bör man utan vidare kunna acceptera de missar, som grämer henne en hel del.

Peggy har berättat om festivaler hemma i USA med uppåt en 300 dulcimers som spelar samtidigt från en jättescen.

Hammred Dulcimer är ett i Sverige mycket ovanligt instrument, men desto mer vanligt i USA. Peggy, min fru, spelar på det både i sitt band New Mountain Music och i det irländska bandet, O’Grejdi, som hon nyligen blivit medlem i.

En hammered dulcimer är ett stränginstrument med strängarna spända över en trapetsoid resonanslåda. Vanligtvis ligger dulcimern på ett ställ som är vinklat framför den som spelar på det. Musikern har en liten träklubba (mallet hammer) i varje hand och slår med dem på de 64 strängarna.

Ordet dulcimer kommer från latinets "dulcis" (ljuvlig) och grekiskans "melos" (sång). Dulcimerns ursprung är osäker, men traditionellt anses det att den kommer från Iran för ca 2 000 år sedan. Där kallades den då för santur.

Instrumentet togs till Europa av korstågsfararna och spelades till en början bara för den absoluta överklassen på "slott och herregårdar", men blev så småningom ett instrument också för "vanligt folk". När det blev dags för den stora utvandringen till USA, togs instrumentet med dit. Där blev det först mycket populärt i det s.k. Chamberlin Gap-området, som ligger där Tennessee, Kentucky and Virginia möts.

Användandet av instrumentet har sedan införlivats i den amerikanska folkmusiktraditionen. Instrumentet spelas också i Wales, sydöstra England, sydvästra och delar av sydöstra Asien, Kina och i traditionell irländsk, österrikisk och bayersk folkmusik.

Så snart Peggy stämt de 64 strängarna skall jag filma henne när hon spelar på detta ljuvligt, välklingande instrument och naturligtvis publicera resultatet i detta forum. Förmodligen är det ngenting för Briggen, men kanske ändå för en och annan av de övriga bloggläsarna.

Arbetsplatsbesök kan ske av olika anledningar. Det jag gjorde igår var kanske inte det man normalt kallar för arbetsplatsbesök.

Jag besökte nämligen min f.d. arbetsplats och gjorde det därför att en av arbetskamraterna vänligen hade inbjudit mig till hennes födelsedagsfika. Bara att få en sån inbjudan kändes mycket trevligt. Visserligen tvangs jag avboka ett par möten i min stressade pensionärstillvaro, men det var det verkligen värt.

Men liksom vid tidigare besök där, gick jag därifrån med blandade känslor. Insikten att jag fortfarande inte helt har kommit över separationen från mitt gamla arbete och alla fina arbetskamrater jag har där förvånar mig. Fortfarande saknar jag dem samtidigt som jag nu börjat betrakta dem alla som blivande pensionärer, men med ett varierande antal år än så länge kvar att jobba. Jag hoppas att ingen tog illa vid sig av att bli kallade så utan i stället bara tog det som ett utslag av min inte alltid så begripliga humor.

Tack för fikat och kramen, Karin, och grattis än en gång. Tårtbiten lockade mig att avstå från min numera mer eller mindre kolhydratfria kost men det är ingenting jag ångrar, så god som den var.

Det är svårt att tro, att du bara är 30. Ytterligare av mina dumma och mer än en gång använda skämt.

Det går tydligen inte att ta bort ett helt inlägg. Bilden blir kvar
Nu gör jag ett nytt försök. Spännande att se om rätt bild läggs ut den här gången.

Många tidsangivelser ger utrymme för egna tolkningar. Hur många gångar har t.ex. inte föräldrar otåligt svarat ’snart’ på barnets lika otåliga fråga ’när’? I går gav industriministern, Mauf Olofsson, ett annat exempel på en inexakt tidsangivelse.

Varje gång jag stöter på uttrycket undrar jag hur lång tid den som använder det menar vara överskådlig. Betyder ’överskådlig tid’ samma sak för alla, oberoende av ålder, kunskap i det aktuella ämnet, personlig läggning, förmåga att blicka in i framtiden o.s.v.? Är den tid jag kan överskåda i min ålder kortare än den tid som en 20-åring kan överblicka eller har jag som äldre och mera erfaren bättre förutsättning att titta in i framtiden? Visserligen har jag kortare tid kvar att leva än 20-åringen har.

Använder man begreppet överskådlig tid bara när man inte ens vågar gissa hur länge någonting kommer att vara? Kärnkraften t.ex. – menar Maud och hennes omvända centerkamrater att efterkommande generationer kommer att kunna ’överskåda’ en ytterligare tidsperiod. Den tid som överskådas i sammanhanget kommer därmed att bli evinnerlig, åtminstone så lång som klotet kommer att vara befolkat av levande varelser med förmågan att överskåda framtiden.

En annan sak – utöver själva sakinnehållet i Maud Olofssons tal – som det lätt kan raljeras över. Hon sa något i stil med att hon nu ’var beredd att leva med en framtida kärnkraft’. Det var inte länge sedan hon och övriga centerpartister trodde sig dö inom en nära framtid på grund av samma farligheter som hon nu modigt och med sin vanliga, hurtiga (dödsföraktande?) röst förklarar sig beredd att leva med!

Signaturen Briggen har modigt och anonymt med illa dolt förakt kommenterat mitt senaste ’inlägg’ med bifogad videosnutt med New Mountain Music. Liksom så ofta bloggkommentarer gör, ger även hans djupsinniga och konstruktiva inlägg anledning till reflektioner.
Briggen har alltså av misstag (?) startat filmen – sedan tydligen varit okunnig om att det också gick att stoppa den – och läst den korta texten i inlägget. Därefter har han/hon vänligen bett mig bespara er andra denna ’interna grej’ och i stället ’köra den inom familjen’.

Briggens kommentar lyder i sin helhet så här:
… verkar som mest ett intern grej. Snälla, kan ni inte köra det inom familjen och bespara oss andra.

Briggens problem är nog inte bara en uppenbar brist på tolerans för sådant som han/hon inte gillar. Ett ännu mera tydligt problem tycks vara hans/hennes okunnighet om vad väldigt många av blogginläggen de facto berättar om. Många av dem har utan tvekan karaktären av ytterst banala dagboksanteckningar, som i första hand kan vara intressanta att läsa för familjen samt vänner och bekanta. Jag ser inget fel alls i det. Därmed inte sagt att jag finner någon större glädje i att läsa dem.

Briggens kommentar får mig nu att undra om majoriteten av bloggläsarna också anser att blogginläggen bara får behandla seriösa frågor av brett allmänt intresse. I så fall bör en stor del av bloggarna kanske överväga att sluta med sitt bloggande och i stället skaffa sig en alldeles vanlig dagbok och skriva i den i stället.

Thord Söderberg, Helén Norberg och Peggy Sjöström övar inför sitt kommande gig på Kafé Schmäck söndagen den 15 februari, 15.00 – 16.00.

Basisten Helén Norberg är i sitt abosluta esse här och hennes avslutning lockar till skratt. Det lönar sig därför att lyssna ända till slutet på låten.

När äldre män genom nätet lyckats få till stånd en "date" med någon av sina nätkontakter, ses detta oftast som något mycket suspekt och även farligt för den som lockats till en träff den vägen. Förslag på att i vissa lägen kriminalisera den sortens aktivitet har nyligen kommit upp.

I går fick jag äntligen napp och hade min första träff med en av mina nätkontakter. Träffen har länge varit nära att förvekligas, men i går blev den alltså av. Vi möttes med kort varsel och valde att tillsammans ta en av omvärlden förhoppningsvis helt acceptabel promenad. Visserligen avslutades den med en mysig samvaro i den enes hem.

Sedan den initiala blygseln inför varandra hade lagt sig och talet om väder och vind var avklarat, övergick samtalet under promenaden in på djupare ting. Vi hann under den dryga halvannan timme som promenaden tog prata om KGB, vårt lands försvarspolitik, skillnader mellan moderat och socialdemokratiskt synsätt i allmänhet, funderingar kring vår nästa statsminister, "dagens ungdomar", litet lokal politik och en mängd andra saker. Jag för min del såg med spänd förväntan fram emot vart detta skulle kunna leda.

Väl åter från promenad och inne i stugvärmen ledde samtalet in på än känsligare saker som barndomsminnen och trosfrågor, saker som vi bara hann beröra på ytan.

Eftersom jag inte tror att min uppförande på något sätt uppfattades som hotfullt och inte heller kunde ge anledning till misstanke om några bakomliggande syften av farlig karaktär, hoppas jag på fler liknande träffar.

Klart är det i alla fall att en viss fortsatt kommunikation via bloggtexter kommer att vara öppen för oss. Klart är också att våra träffar inte kommer att vara straffbara, om/när det nya lagförslaget går igenom.