"Den ekonomiska krisens baksida" skulle också kunna vara en rubrik på det här inlägget. Eller kanske rent av "Stackars miljonärer".

I söndagens upplaga av Svenska Dagbladet finns en helsidesannons från Bukowskis med den inbjudande rubriken "Välkommen till Bukowskis". När jag tittar närmare på den påminns jag av åtminstone två saker. För det första tillhör inte jag den läsekrets som annonsören förväntar nå med annonsen. För det andra blir de helt uppenbart för mig att de måste finnas människor i vårt land som inte berörs av alls av den ekonomiska kris och nedgång på alla fronter som dagligen berörs i olika media.

Prisexempel från Bukowskis moderna auktioner anges. Jag är inte helt säkert vad det betyder, men utgår från att de priser som anges är utgångspriserna på de olika konstverken och annat som finns att ropa in där. Eller är det månne bara exempel på vad som tidigare sålts, en möjlighet som jag inte tror på.

Nå, vad kan man då göra för fynd på Bukowskis enligt annonsen? Det billigaste jag kan hitta bland den moderna konsten är något av Ivarsson L., "Mor och barn vid havet". För den behöver man bara ha en miljon för att åtminstone kunna vara med som en första budgivare. Men vill ha något extra som kan man i stället bjuda på en Bror Hjorth, "Kafferep vid Långsjön", som enligt prislistan kostar minst 12 500 000 (12½ miljon).

Allt detta verkar för dyrt, så låt oss i stället se vad vi kan hitta av samtida konst. Billigast där är någonting av Book, M. M., "Fenomen", med den blygsamma prislappen 200 000 svenska, och förhoppningsvis även beskattade kronor. Dyrast i den kategorin är ett konstverk av Dahl, P., "Stolta stad".

Jag tröstar mig att de som har råd att köpa konst i de här prisklasserna säkert har en mängd andra problem än brist på pengar, problem som inte jag har. Ett problem som många av dem säkert har är nog deras problem att på olika sätt "inom lagens gränser" försöka undvika skatt på sina intjänade pengar. Olagligt skattesmiteri ägnar de sig naturligtvis inte åt.

I dag hittade jag ett tänkvärt citat i "Uncle John’s second (1989) Bathroom Reader’, som jag gärna vill förmedla till läsarna. Den välkände amerikanske komikern och skådespelaren George Burns lär ska ha sagt följande:

– Jag håller visst på att bli tankspridd. Alltid när jag klagar på saker som inte är som de brukade vara, glömmer jag att inkludera mig själv.

Jag tror att jag fått innebörden klar i hans citat med min s.k. fria översättning, men så här lyder den på originalspråket:

– I must be getting absentminded. Whenever I complain that things aren’t what they used to be, I forget to include myself.

George Burns, Nathan Birnbaum, som var född den 20 januari 1896 i New York City, New York, dog den 9 mars 1996 i Beverly Hills, Los Angeles, Kalifornien. Han började sin karriär i varietéer (vaudeville), och hade sedan en rullskridskoshow innan han helhjärtat satsade på renodlad komedi.

George Burns skämtade om både sin egen och kollegan Bob Hopes höga ålder (de kom att bli några av de absolut äldsta bland de gamla, klassiska hollywoodskådespelarna). Han avled strax efter sin 100-årsdag 1996.

Nu vet jag att jag inte är ensam, som är ställer mig undrande inför VK:s e-postpolicy. Om en sådan finns, är det kanske på tiden att den ses över.

Jag har länge undrat över, hur det kommer sig att man normalt inte kan räkna med svar, om man skriver till VK via e-post. Hur man hanterar "vanliga" brev, vet jag däremot inte. Tidningar "roar" sig då och då med att skicka e-brev till olika mottagare bara för att sedan redovisa, hur länge det dröjt att få svar och hur ofta svaret helt utebliver. Tidningar borde bl.a. mot den bakgrunden vara exemplariska på att sköta sin e-post, kan man tycka.

Det är lätt att tänka sig att en tidning av VK:s storlek får mängder av e-brev via sina olika publika e-postadresser. Det gör det givetvis svårt att ge svar med "vändande post" (via "svara") på alla, men det kan inte heller vara en ursäkt för att strunta helt i dem. En tidning, i motsats till en del privatpersoner, saknar vare sig förmåga att skriva eller kunskaper att använda sitt e-postprogram.

Att bara negligera e-brev från läsare, som dessutom ofta är en mångårig prenumerant, och ibland även på sätt och vis en medarbetare i tidningen, kan inte ses som annat än ett tämligen respektlöst sätt från VK. Alla vi som bidrar med olika inlägg vill jag påstå utan tvekan är en kår av medarbetare i tidningen. Och som också bör behandlas som sådana!

På min förra arbetsplats, kommunledningskontoret hos Vännäs kommun, sågs det som en självklarhet att alla inkommande e-brev snarast skulle besvaras på ett eller annat sätt. Samma självklara regel tillämpas på kommunens vård- och omsorgsförvaltning.

Sven-Olof Edvinsson är glad över att VK:s ansvarige utgivare skall se över reglerna för hur kommentar till artiklar och blogginlägg skall se ut. Själv vet jag inte ens att det finns regler för det och förstås ännu mindre hur de i så fall ser ut.

Det är förvisso en intressant fråga S-O E tar upp. Jag har t.ex. frågat VK, varför det tar tid innan en kommentar publiceras och då fått svaret att det beror på att den måste granskas före publicering. Om det nu är så, finns det väl inte någon risk att kommentarer publiceras om de skulle strida mot god publicistisk sed eller om de på annat sätt skulle skada VK:s anseende.

Men själva blogginläggen publiceras direkt utan att de förhandsgranskas av VK. Är inte det en märklig ordning? I ett inlägg skulle man ju verkligen kunna vräka ur sig en mängd olagligheter som tidningens ansvarige utgivare sedan får ta det fulla juridiska ansvaret för.

Eftersom VK enligt egen uppgift granskar kommentarer, innan de publiceras, ser jag inget skäl varför det inte skall vara möjligt att vara anonym. Att politiker störs av en anonym kommentar tycker jag är särskilt märkligt, eftersom de ju gladeligen godtar röster som till 100 % är anonyma i de allmänna valen. Att de då inte också kan acceptera en anonym kommentar från människor, som kanske rent av har röstat på dem, är svårt att förstå.

Ytterligare en aspekt på detta att tillåta anonymitet är att även den som av en mängd förståeliga skäl inte vill stå med sitt namn under kommentaren, måste få ha en möjlighet att säga vad han eller hon tycker. Kopplingen till det skydd för uppgiftslämnare till media som vi har i Sverige – än så länge i varje fall – är lätt att se.

Jag vet att det är fler än jag bland bloggarna, som uppskattar kommentarer. Att ta bort möjligheten att lämna en kommentar anonymt, skulle definitivt inte öka mängden kommentarer. Sedan undrar jag förstås, hur VK skall kunna skilja ett fingerat namn från ett äkta. Måste man i fortsättningen ha e-legitimation för att kunna lämna en kommentar?

Vad VK:s nye ansvarige utgivare Sture Bergman borde göra är att tydligt för oss redovisa dels de regler för bloggandet som gäller i dag och sedan förstås också de nya, när det är klara. En annan sak som saknas är en e-postadress, dit man kan ställa olika frågor om bloggen i olika avseenden. Jag förväntar mig då en e-postadress, som leder till någon som också besvarar ens frågor inom rimligt tid.

Oroliga vänner har ringt och undrat hur jag mår. Detta plus min belåtenhet med mitt försäkringsbolag, får mig att skriva detta inlägg.

Jag mår alldeles utmärkt, även om skadan på bilen kommer att medföra en del praktiska besvär för mig. Det kunde ha varit värre. Jag känner mig bara tacksam och vill dessutom ge mig mitt försäkringsbolag litet beröm.

’Förr i tiden’ var man ju tvungen att fylla i en skadeanmälan och skicka den till försäkringsbolaget. Jag ringde dit och en mycket serviceinriktat tjänsteman där fixade allt inom ca 10 minuter. Någon skriftlig anmälan behövdes inte.

Han tog upp min anmälan, ringde den andra parten samt ringde också dennes försäkringsbolag. Därefter fick jag ett skadenummer samt beskedet att jag nu kunde ringa motpartens försäkringsbolag för att där få besked om till vilken bilverksatad jag skall vända mig. Snabbt, effektivt och utan kostnad för mig blev jag hjälpt på försäkringsbolaget och helt utan kostnad kommer skadan på bilen att bli åtgärdad.

Naturligtvis känner jag för den man som körde på mig och därför kommer att drabbas av vissa kostnader i form av självrisk och ökad premie. Samtidigt inser jag att hans perfekta beteende efter olyckan gjorde försäkringsfrågan så lätt att hantera för mitt försäkringsbolag.

Jag har just kommit hem efter att med bilen stillastående ha blivit påkörd bakifrån av annan bil. Utöver allt obehag och besvär som följer av detta, blev jag nästan obehagligt påmind om hur väl mitt fjärrminne tycks fungera.

Väl ute ur bilen för att inspektera skadorna poppade ett för länge sedan inlärt latinskt begrepp upp, nämligen vis a tergo. Uttrycket lagrades i mitt fjärrminne för minst 40 år sedan och nu dök det alltså upp i ett något annorlunda sammanhang. Jag lärde mig det, när jag pluggade in vårt blodomlopp inför en tenta, eller skrivning som vi nog kallade det. "Vis a tergo" kan t.ex. beteckna den bakifrån pådrivande kraft som hjärtmuskeln utövar på blodet i våra blodkärl.

Den kraft bakifrån, som jag upplevde där jag satt i bilen, var verkligen "pådrivande" men lyckligtvis inte stark nog för att bringa mitt huvud i en sådan snärt som skulle ha kunnat ha gett mig en livslånga pina. Tillräckligt stor vara den för att skaka fram det sedan länge glömda och djupt i hjärnan lagrade begreppet "vis a tergo".

Nu återstår bara att fundera över om jag skall se bristen på ett fullgott närminne i relation till ett tämligen gott fjärrminne som ett första tecken på något illavarslande.

I dag har Anders Borg med sin landsfaderliga stämma i intervjuer låtit oss förstå hur riktigt illa det står till med landets ekonomi. För att samla oss alla och få oss alla att verkligen förstå, har han hänvisat till betydelsen av att inse att vi nu alla sitter i samma båt.

Wilhelm Moberg lär ska ha sagt följande:

– När en politiker säger att vi sitter i samma båt så var på din vakt, betyder det att det är du som skall ro.

Här får vi nog inte bara ro uitan också finna oss i att vår båt nog kommer att vara av ett helt annat slag än den som Anders Borg och andra med hans privatekonomiska förutsättningar sitter i. Det torde knappast vara en båt som kräver roddare. Vi får ta det som en tröst att åtminstone veta att vi inte behöver ro omkring med honom, hur omtyckt han än må vara av människor med blandad politisk uppfattning.

Fågeln på bilden är ett offer för trafikdöden. Men vad är det för fågel?

Den hittades död längs Brånsvägen. Fågelns kropp är ca 20 cm lång. Nu är jag bara intresserad av vilken fågel det är. Kan någon hjälpa mig med det?

Thomas Hartmans tidigare inlägg med en för Centerpartiet mycket besvärlig upplysning om Maud Olofssons skrytsamma besked om vad Centern vunnit genom att ändra sig i kärnkraftsfrågan, har inte uppmärksammats nog, tycker jag.

Proffstyckaren och tillika idékonsulten Urban Bengtsson undviker i sina kommentarer till inlägget själva sakfrågan och prisar i stället politikers förmåga att tänka om. Det som i stället bör uppmärksammas är det som Hartman kallar centerledaren förnybara bluff. Jag citerar honom här och väljer av någon anledning att göra det i grönt:

Det är dags att avslöja Centerledarens förnybara bluff. Hon talar om den ambitiösa satsningen på 50 procent förnybar energi till år 2020. I själva verket ligger EU:s minimikrav på 49 procent förnybart till år 2020.

En procent. Det var inget direkt dyrt pris för att få med centern på vagnen.

Jag lyssnade på Maud Olofssons tal vid presskonferensen häromdagen och blev då tämligen imponerad över den ambitiösa satsningen på hela 50 % på förnybar energi till år 2020; jag uppfattade det som ett resultat av en framgångsrik förhandling från hennes sida. Okunnig var jag då om att EU:s minimikrav vid den nämnda tidpunkten redan är satt till 49 %.

Det är nog inte att ta till för stora ord att påstå att centerledarens försök att urskulda sig, när hon nämner den stora satsningen på hela 50 % förnybar energi, är en bluff på ett sätt. En bluff som vi säkert kommer att få höra upprepas också och därmed är den också förnybar.

Bluffen ligger i hennes försök att få folk att tro att det verkligen var en imponerande stor ökning frammanad av den förnyelsebara energins största förespråkare Centerpartiets styrka och kraftfulla agerande i alliansregeringen. "Bluffen" var i och för sig en sanning men lurade ändå alla som inte känner till EU:s fastställda minimikrav.

Sanningen däremot är att hon bara hade lyckats förhandla sig till en enda liten ynka procent utöver det minimikrav som redan hade fastställts av EU. Bakom det minikravet torde väl f.ö. även Socialdemokraterna stå, antar jag. Såväl tricket med ett möjligt syfte att lura som priset att ändra ståndpunkt ger skäl att kalla Maud O för just ’billig’.

Återigen krånglar min nya laserskrivare. Den förra, inköpt i september, var uppenbarligen ett s.k. måndagsexemplar; detsamma tycks gälla även för den som jag fick i utbyte för ca 3 veckor sedan.

Vid det fjärde garantibesöket från en tekniker från Umeå fick jag en helt ny skrivare. På den gamla hade i stort sett allt utom själva höljet bytts ut. Den nya har fungerat perfekt för ett 25-tal utskrifter men nu uppvisar den precis samma fel som den första skrivaren gjorde. Att drabbas av TVÅ måndagsexemplar torde vara unikt. Nu är det förstås svårt att vara nöjd med produkten som sådan. Dock är jag fortfarande mycket nöjd med den service som garantin ger mig.

Här sitter jag nu tålmodigt och väntar på den stackars servicekillens 5:e besök här. Den enda fördelen för honom är nog att han inte längre har något problem med att hitta hit.

Jag avstår tills vidare att rekommendera en skrivare av märke och typ: Samsung CLP-350N.