Wanja och skadeglädjen

Det sägs att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Glädjeyttringarna över den skada som Wanja Lundby-Wedin har åsamkat sig själv, LO och sitt parti illustrerar detta på ett bra sätt.

Överallt, här i VK-bloggen och på andra ställen tycks glädjen över den skadan inte ha några som helst gränser. Jag tror till och med att den vida överstiger den skadeglädje som alliansens politiska motståndare visade över de problem som statsministern hade med sina ministrar som av olika skäl tvangs avgå. Deras misstag var verkligen något som de "felfria" kritikerna från oppositionen verkligen kunde gotta sig åt. Då såg vi många fina exempel på en s-märkt skadeglädje.

Till min glädje fann jag i dag ett blogginlägg "Stackars Wanja", men när jag läser det så är det svårt att hitta något enda spår av medmänsklig hänsyn till en person som verkligen gjort bort sig. Dock finns där ett försök att ändå försvara hela historien med en ofullständig mediarapportering.

I mina ögon har Wanja verkligen gjort bort sig och hon kommer för alltid att ifrågasättas av många, inklusive obetydliga mig. Hon kommer också för alltid att vara värdefull för Socialdemokraternas politiska motståndare i olika sammanhang. Det är svårt att ärligt och uppriktigt tycka synd om personer på hennes nivå, när de så grundligt gör bort sig. Först måste man försöka kommer över den initiala skadeglädjen. Det är svårt och särskilt svårt tycks de vara som så lätt kan vinna politiska poäng i proportion till hur starkt de lyckas leva ut sin skadeglädje.

Själv är jag inget helgon och att känna skadeglädje ibland är inte främmande för mig heller. Dock tror jag mig ha en förmåga att befria mig från den sortens glädje och i stället ersätta den med annat att glädjas åt.

(Jag har försökt hitta något om skadeglädje i Bibeln men ännu inte tagit mig tid att läsa alla de träffar som jag fått i Google, när jag sökt på ”skadeglädje i Bibeln”.)