Dolt under en handikappramp

Under många behövde min svägerska i Riverside en handikappramp. I förfjol tog jag bort den och vad den dolt var inte precis så glädjande.

Vad som däremot var glädjande för mig, var min egen stolthet och tillfredsställelse över att för första gången i mitt relativt långa liv lyckas reparera en skada av detta slag. Aldrig förr hade jag använt mig av murarverktyg och aldrig förr hade jag blandat cement och sand för att få den betong (?) jag behövde för mitt verk. Någonstans förstod jag också till sist att jag behövde bygga någon slags form för att göra trappstegen så fina som de en gång i tiden var. Trots brist på virke för det och framförallt brist på kunskaper, lyckades jag ändå till sist.

Få saker i livet är så trevliga som när man antar en utmaning och inte ger sig förrän man lyckats bemästra den. Hittills är det bara min förstående hustru som berömt mig för reparationen, men nu ger jag er alla en chans att göra det också. Jag är nämligen väldigt känslig för och kanske också beroende av beröm för vad jag gör. Förmodligen är det en av mina sämre egenskaper; åtminstone är det kanske det att öppet berätta det.

Ok då, jag vet att de flesta ”riktiga” karlar nu flinar litet överlägset och undrar vad sjutton detta är att vara stolt över. Men i min mångåriga kommunala anställning gavs aldrig en chans att lära sig saker som detta. Så för mig var det verkligen en ganska stor sak. Barnslig, jag? Jovisst är jag det och trivs med det gör jag också.

Handikapprampen, var av en stadig träkonstruktion, blev f.ö. senare försedd med ben är nu en stadig arbetsbänk i garaget. Nu behöver jag inte längre fixa grejor på garagets golv utan kan göra det mycket bekvämare i en arbetshöjd som jag själv bestämt.

Spännande kommer det bli att nu i början av maj se om trappstegen vittrat sönder under vintern eller ej.