Gravhanteringen

Jag läser I VK online till min stora glädje, att Ulrik Nilssons sätt att fylla igen gravar – och så många andras med för den delen – inte av dosmstolen ansågs vara en brottslig handling. Jag tillhör dem som inte blev särskilt överraskade över det beskedet

Fokus var under en lång tid satt på honom och man kan lätt sätta sig in hur illa han måste ha känt sig alltsedan TV:s avslöjande. Hur det känns för honom nu efter den friande domen är det ganska lätt förstå.

Jag tror ändå inte att de finns så många som innerst inne alldeles för sig själv ändå tycker att kistorna där våra gravsatta närmaste ligger borde få rasa ihop av sig själva. Det borde ske inte på grund av yttre våld mot dem. Jag är nästan övertygad om att de flesta kyrkogårdsarbetare runt om i landet, som på olika sätt ”hjälpt till” för att få kistorna att brista direkt, också tycker så.

Men eftersom kyrkan som sådan och inte heller dess anställda i arbetsledande och ansvariga positioner brytt sig om frågan, så har det blivit som det blivit. Inte heller tycks de ansvariga politikerna i kyrkoråden brytt sig om den. Där ligger så vitt jag förstått det yttersta ansvaret.

Ulrik Nilsson har kunnat lämna hela denna fråga med hedern i behåll men efter månader av obehag och kanske även lidande. Jag tycker dock inte att kyrkan, dess ansvariga chefer och arbetsledare och ansvariga politiker i kyrkoråden har gjort det.