Personkemi

I afton hände något lika oväntat som trevligt. Jag mötte en av mina bästa klasskamrater från tiden på Vegaskolan i Vännäs. Alldeles i början av 50-talet gick jag där några år innan tiden på Umeå Allmänna Läroverk.

Jag stod i kassan på Konsum och i ögonvrån såg jag en man i min ålder som verkade bekant. När jag tittade igenkännande på honom, bad han mig vänta.

Sannerligen var det inte Mats Renström, den på den tiden välkände s-politikern Abel Renström son! Många Vännäsbor minns Renströmskiosken, som stod tvärsöver gatan från Medborgarhuset räknat. Med ens kom en mängd olika minnen hos oss båda upp till ytan och vi hade ett mycket trivsamt, men förstås alldeles för kort samtal med varandra.

Mitt första minne som dök upp var den gången då jag till sist spöade honom i en höjdhoppstävling. Det hade han av någon anledning förträngt.

Men det mest märkliga var nog ändå att jag fick en alldeles tydlig påminnelse om att den personkemi som stämde oss emellan för över 50 års sedan stämde även i dag. Vad nu än personkemi må stå för, så fanns det fortfarande någon märkligt känsla oss emellan. Jag tror att han nog kände samma sak som jag.