Varför motionerar jag egentligen?

Ingen har kunnat ungå att jag i stort sett dagligen ägnar mig åt att motionera min gubblekamen på olika sätt. I dag ställde jag mig frågan – varför?

Jag motionerar en hel del, mest cykling på sommaren och resten av året gör jag många, långa och snabba promenader. Så långt det är praktiskt möjligt sker det hela tillsammans med min kära Peggy. Inte utan en antydan av skrytsamhet nämner ofta mitt motionerande i mina bloggtexter.

Under promenaden i dag gick jag igenom olika skäl för att motionera. Ingen borde egentligen fråga sig, vad för nytta det är med motion, så allmänt omskrivet som det är. Jag gör det alltså ändå, och det t.o.m. i dessa dagar, när forskarna kunnat påvisa att risken för prostatacancer är mindre för män som motionerar regelbundet. När det gäller kvinnor, så vet man att de inte ens behöver motionera för att undvika den cancerformen. Och för den vetskapen behövdes ingen forskning f.ö.

För mig är motionen lika mycket ett sätt att fördriva tiden som ett försök att uppnå positiva hälsoeffekter av den. Det mest positiva i hälsoväg för mig är dock den mentala tillfredsställelse jag känner efter en lång och påfrestande cykeltur eller efter en snabb promenad t.o.m. i lätt regn, som det var i går. Att göra något som får en att mentalt må bra, kan kanske rent av mäta sig med nyttan av de positiva effekterna det har på hjärta och rörelseapparat.

Men så var det nyttan rent fysiskt… Jag erinnrar mig just amerikanen James F. Fixx, som skrev en bok om värdet med jogging och själv förstås också var en flitig joggare. Så vitt jag vet dog han under en joggingrunda. Något liknande hände f.ö. en av våra mycket ivrigt motinerande ortsbor för några år sedan. En annan lika flitig motionär och renlevnadsmänniska dog i sängen.

För mitt fortsatta motinerande tror jag nog att jag i första hand skall eftersträva den positiva mentala effekten, som det ger. Eventuellt värdefulla fysiska effekter får jag väl i så fall inpå.