En fast punkt i tillvaron

En fast punkt i tillvaron kan vara så många olika saker. Just nu tänker jag på vad en närvarande hustru alltid kan betyda men särskilt mycket i ett visst sammanhang.

Jag känner ett gammalt par, som varit gifta bortåt 50 år och som alltid haft möjlighet att vara tillsammans utom förstås under vissa kortare avbrott på grund av makens arbete. De har tvivelsutan utgjort en mycket fast och trygg punkt i liver för varandra.

Så drabbas de båda allteftersom av en grav demenssjukdom, där det mesta i livet känns nytt och obekant. Det enda riktigt bekanta är den andre personens ansikte och tal. Mycket annat med makens/makan törs jag gissa är nog också det.

Numera kan de inte säga var de bor och inte heller på vilka olika platser de bott under sitt långa liv. Om den ene av dem lämnar den andres synfält, uppstår genast en oro av varierande styrka. Tryggheten och en nödvändig verklighetsförankring kräver att den andre finns inom synhåll.

Så händer då det värsta tänkbara i den den rådande situationen. En av dem måste åka akut till sjukhuset. Den som blir kvar saknar i det närmaste helt förmåga att förstå vad som hänt utan söker förtvivlat efter sin livskamrat.

Vårdpersonalen kan med sin utbildning och erfarenhet förstå, hur hårt drabbad den plötsligt ensamme och demente personen är. Var och en av oss som försöker förstå gör det nog också.

Det mest tragiska är att det inte finns någon som helst lösning på en situation som den här. Här hjälper vare sig lagstiftning, politisk viljeinriktning, ökade resurser till vården, ökade resurser till forskningen eller något annat.

Det enda som möjligen kan lindra det ångetsfyllda lidandet för den som tappat den fasta punkten i sin tillvaro torde vara just förståelse från omgivningen och ett på den grundat beteende.