Amishaktionen

Här syns en av flera rader parkerade "buggies".

… och här en annan

Det vi upplevde vid den amishaktion som jag nämnde om i  mitt förra inlägg definitivt "made our day". Jag måste få berätta mer.

Vi hamnade alltså mitt inne i en aktion, där deltagarna till nära 100 % var Amish. Aktionen hölls som ett led i en penninginsamling till ett kommande skolbygge. Rikligt med mat serverades, där man själv bestämde hur mycket man ville bidra med, d.v.s. betala för den rikliga mat som serverades. Jag känner mig faktiskt riktigt nöjd nu som den förmodligen ende brånsbo, som med några dollar bidragit till ett skolbygge för det i mitt tycke så sympatiska amishfolket.

Vi slog oss ner med vår matbricka och efter en stund vinkade vi till oss en söt liten pojke, som nog var en av de allra mest väluppfostrade åttaåringar som jag någonsin mött. Han svarade snällt på all våra frågor, som vi försökte hålla så allmänna som möjligt.

Hans jobb på farmen var att förse sju kalvar med mat. Han gick i en skola utanför hemmet i motsats till många Amishbarn som får sin utbildning i hemmet. Han kunde inte tala om hur många hästar det hade, vilket väl tyder på att det vara ganska många.

Inte förrän Peggy tackade honom för samtalet och sa att han nu kunde gå tillbaks till sina kompisar, lämnade han oss. Vi tolkade det som ett tecken på att han var van att lyda sina föräldrar och kanske också vuxna överhuvudtaget.

Enligt Peggy talade han engelska med en lätt brytning, något som inte jag uppfattade f.ö. Hemma talade man "German", sa han, men när jag ställde några enkla frågor på tyska, förstod han mig inte. Efter litet broschyrstudier vet vi nu, att det nog var "Pennsylvania dutch" som de pratade och som säkert påminner om tyska men utan att göra det nog mycket för att han skulle förstå mig.

Alla människor log vänligt emot oss och ingen tycktes mena att vi inte hade något där att göra. Området myllrade av barn i alla åldrar och de flesta av dem var barfota och klädda i rena och hemsydda kläder. Alla flickor, oberoende av ålder,  hade klänningar och de vita små mössorna på huvudet.

Flickorna som så villigt poserade för såväl stillbilder som en filmsnutt på studsmattan, vinkade alla glatt åt oss, när vi lämnade området i vår bil.

Inte minst imponerad var vi av buggieparkeringen med den stora mängden de besökandes ekipage ordnat uppställa i rader med hästarna lungt väntande på sina ägare för en sannolikt ganska sen hemfärd. Där pratade vi också med att par småpojkar som hade som uppgift att se till sin familjs häst och vagn. Deras helt öppna sätt mot oss främlingar imponerade också på mig.