Hudson

En Hudsonbil i väntan på restauration

Mitt förstaval för gårdagen var att få göra ett besök i Hostetler’s bilmuseum i Shipshewana mitt amishområdet.

Muséet påstås ha världens största samling av Hudsonbilar och många var det verkligen. Alla stod de där med skinande lacker och allting "original" förstås. Jag är på intet sätt bilkunnig eller tekniskt kunnig, men tycker ändå om att se bilar från svunna tider och då inte bara ur min tekniskt okunniga perspektiv.

Det visade sig att både jag och Peggy såg på dem ur en mer social aspekt. Vilka var de som ägde dem en gång i tiden? Vilken roll spelade de för dem i deras sociala roll i samhället? Vilka samtal – kärleksfulla, grälande och andra hade dessa bilar fått "lyssna" till?

Några såg ut som de gangsterbilar vi är vana att se i gamla amerikanska filmer. Hade de måntro också använts av gangsters? Massor av liknande tankar gjorde besöket mycket givande för oss båda. Och jag var förstås särskilt glad, som släpptes in en dollar billigare än Peggy på grund av mitt status som "senior citizense".

Som på alla liknande muséer fanns ett rostigt, och faktiskt också ruttet, vrak av en modell som visade hur de kan se utan, innan de tas omhand för restaurering. Mycket trä ingick i bilmodellen, så att prata om "rutten" är alltså inte helt fel. Alla som är inne "veteranbilsrenoveringsgänget" blir förstås inte särskilt imponerade över bilderna "före" och "efter", men det blev vi.

Samma modell efter restaurering

Du då, Lisbeth från Robertsfors? Litet impad måste väl även du bli av sådana här totala förvanlingar, eller hur?