Där spriten går in…

Större delen av gårdagen ägnades åt ett "Irish music jam" i Grand Rapid, bilkörning dit och hem m.m. inräknat.

Grand Rapid är med sina nära 200 000 invånare Michigans näst största stad. Dagen var den varmaste hittils med en dagstemperatur på 89 F (ca 32 C) – i skuggan! I bland finns det anledning att klaga även när det är för varmt. Lokalen i den del av en pub där musicerande skedde, var olidligt varm trots att "luftkonditionerings maksineriet" gick för fullt.

Det var dessbättre det enda, förutom vad som kommer sedan, som jag kan "klaga" på. Peggy var i toppform och bev ganska snart en uppskattad informell ledare av hela "jammet".

En av musikernas fruar blev efter fyra glas vin alltmer påverkad. Av någon anledning, kanske en yrkesskada från tiden som alkoholhandläggare i kommunen, höll jag nämligen viss koll på nykterhetsläget.

Hon var den enda som visade klara tecken på överservering. Det gjorde hon genom att visa mig litet mer intresse än vad som kan kallas vederbörligt. Att envist vilja få mig att dansa och dessutom göra det med litet för mycket kroppskontakt, är väl ett tecken nog på att vederbörande druckit för mycket vin? Enbart min otroliga charm och verilt maskulina utstrålning räcker knappast till under mera nyktra för hållanden.

("Någon" som läser detta över axeln på mig, undrar nu litet försynt om jag inte röjer en del av mitt tillstånd av "gubbsjuka light".)

Så till det allvarligare delen av hennes alkoholpåverkade tillstånd. När vi senare lämnat lokalen och gående är på väg till vår parkeringsplats, kör en bil ut från en annan parkeringsplats. Genom den nedvevade rutan vinkar den starkt påverkade kvinnan till oss och bredvid henne på passagerarplatsen sitter hennes make! Hon kör alltså.

Jag har länge förstått att man i Amerika ser på detta med rattonykterhet med något andra ögon än vad vi gör. I går kväll fick jag ett definitivt bevis på det.