Ett erkännande

Under ett svettigt arbetspass med lien i solskenet fick jag plötsligt en lust "erkänna" eller kanske hellre offentliggöra en svaghet i min karaktär. Jag antar att det är en svaghet, som jag i min ålder borde ha kommit över.

Ibland anser jag mig ha vettiga åsikter. Kanske inte bara ibland utan i stället alltför ofta torde många som känner mig mena. Ibland för jag fram mina åsikter som jag själv tycker i form av bra förslag. Mina råd och förslag tas ibland tacksamt emot men ofta nonchaleras de helt.

Då erfar jag känslor av de mest varierande slag. Vad för slags känslor det kan vara lämnar jag till var och en att själv fundera över. Det jag känner är inte alltid så trevligt för mig själv och min självkänsla. Det jag samtidigt tänker om dem som inte fattar det fina i det jag säger, inte ens så pass mycket av det att de kan besvära sig med motargument, får läsaren också gissa själv.

Det jag berättar här är något som jag dragits med i stort sett hela mitt hittillsvarande liv men först nu börjar jag mer och mer kunna hantera det.

Anledningen till att jag tar upp detta just nu, är det eländiga vänsterpartiet i Vännäs, som är en del av den politiska majoriteten i Vännäs och som säkert räknar med att vara det även  i framtiden också. I bästa välmening baserat på mina egna vänstersympatier har jag ett flertal gånger och på olika sätt påpekat för dem att de inte kan fortsätta att ha en lokala hemsida med nyheter från 2006.

Ingen torde väl kunna vara av en annan uppfattning, vågar jag påstå. Men Väsnterpartiet i Vännäs struntar fullständigt i mina påpekanden. Eländes elände! Som socialdemokrat skulle jag inte alls vilja se dem samregera med S i Vännäs i fortsättningen. Inte då för deras dåliga hemsida utan för deras nonchalanta behandling av en möjlig väljare.