Förvaltarskapets baksida

Jag gillar mitt senaste uppdrag som god man, men så här på midsommaraftonens morgon drabbas jag av något som närmast kan liknas vid dåligt samvete.

Hur angelägen jag än hittills har varit för att inte träda min huvudmans integritet för när och gärna jag än vill tillmötesgå honom i hans önskningar, så går det inte.

Lyckligtvis saknar jag inte förmåga till empati. Eller skulle det möjligen vara mer lyckligt om jag inte hade den förmågan. Som det nu är, kan jag så lätt sätta mig in i hur det måste kännas, när man på grund av sjukdom tvingas lämna allt av det som man byggt upp under sin livstid. Och inte kan det vara så mycket lättare, när man inte fullt ut förmår fatta, vad som är på gång.

Jag inser att jag egentligen inte alls behöver ha dåligt samvete för det jag gör, utan borde lungt kunna se mina åtgärder som oundvikliga och grundade på de myndigheter, som gjort bedömningen att min huvudman behöver en förvaltare. Att han verkligen behöver det, råder det ingen som helst tvekan om.

Nu lägger jag såväl hans ärende som mina funderingar kring det åtsidan, för att i ställe njuta av den fina midsommaraftonen. Och i natt skall jag sova gott, eftersom ett gott samvete ju lär vara den bästa huivudkudden. Ett i grunden gott samvete har jag dessbättre även om det nu störs litet av förvaltaruppdraget.