Separationsångest

Att det finns många anledningar att känna separationsångest håller säkert alla med om. Den jag känner nu tillhör nog inte vare sig den vanligaste eller den allvarligaste.

Jag har just kommit hem efter att för alltuid ha skilt mig från min snöslunga. Den fick med egen maskin gå de ca två kilometrarna till den brånsbo som köpt den. Trots att vi körde på högsta växeln tog det hela 50 minuter dit, så hann alltså ta ordentligt farväl av varandra.

Han påminde mig f.ö. om förra gången då vi var ute på en långkörning. Den gången skulle vi till verkstaden i Vännäsby. Då gick han inte för egen maskin utan blev boxerad med min förra fru vid ratten och jag småspringande bakefter snöslungan.

Vi har haft många svettiga timmar tillsammans, både vad gällt rent snöslungararbete och skruvande. De sista åren har han dock fått vila i grannens ladugård. På sätt och vis är det några år sedan vi skildes men hela tiden har jag ju vetat att han stått i trygghet ett fåtal meter från mig.

Utöver den rena separationsångesten grämer jag nu över något annat. Jag sålde den alldeles för billigt. Ett tiotal personer har ring på annonsen och flera av den var beredda att köpa den utan att ens se den. Ett par av dem berättade också skadeglatt att de skulle betalat mycket mer, om de hade fått köpa den. Men ett löfte skall hållas och han som ringde igår kväll som nr ett i raden fick den alltså.

Det känns i alla fall skönt att veta att den hamnat i trygga händer. Och aldrig kommer han att törsta efter olja och bensin för se det har hans nye ägare gott om.