Demensboendena

Jag har just lyssnat på en debatt i TV om förhållandena i många av landets demensboenden. Trots risken att verka totalt insnöad och bakåtsträvande, har jag en synpunkt att framföra.

I debatten deltog Maria Larson, demmensförbundets ordförande och en politiker från Folkpartiets, vars namn jag inte kommer ihåg. Ämnet var resultatet av socialstyrelsens undersökning som gett vid handen att sex av tio demensboenden tidvis låser in sina dementa och lämnar dem utan personal. Alla vara rörande eniga om att så får det ju inte vara. Att det är så, och har så länge varit, är ingenting annat än en resursfråga och det var man också överens om.

Och precis som det alltid varit framgår det ytterst klart att stat och kommun skyller på varandra. Kommunerna bär ansvaret för boendena men klarar det inte fullt om de inte får mer pengar från staten. Kommunerna med sina budgetöverskott har redan de pengarna, hävdade Maria Larsson. Staten använder sina pengar till skattesänkningar i stället.

Här kommer så mina bakåtsträvande idéer. Det som måste ses som något väldigt fint och positivt för de dementa är tvivelsutan att man på senare år gått ifrån boende i stora enheter till boende i små och mysiga diton. Det var och är fortfarande rätt tänkt, men de personalmässiga konsekvenserna kommer vi sannolikt aldrig att kunna klara av.

Fem mindre enheter med låt säga 6-7 boenden i varje borde optimalt ha var sin anställt nattetid. Ett större boende med 30-35 boenden borde klara sig med 2-3 anställda nattetid. Även om man där hade fyra anställda under natten, skulle det bli några hundra tusen kronor billigare.