INTE första gången

Jag kommer just in från att ha skottat vid postlådorna för att underlätta för såväl postiljonen som för oss 5-6 som behöver komma åt dem.

I dag slog mig tanken att jag faktiskt skött denna uppgift i stort sett ensam ända sedan vi flyttade hit 1975!  Det vill säga inte bara nu under senare år, när man som pensionär av alla förväntas ha gott om tid för allt. Första gången var det alltså inte.

Ökad ålder såväl som ökat förstånd och de allt mer avtagande krafterna har nu fått mig att tänka över situationen.

Förhandlingar med min unga, friska och starka hustru är påbörjade om att hon skall ta över arbetsuppgiften. Förhandlingarna är tills vidare bordlagda, eftersom hon inte vill godta en formulering i det skriftliga avtalet som avser den erkänsla hon kan förvänta sig för väl utfört uppdrag.

Den pekuniära ersättningen om noll (0) kronor accepterar hon fullt men kan inte godta erbjudandet om ett årligt "tack så mycket".

– Det är väl ändå för mycket begärt, säger hon på sitt generösa sätt.

Jag låter hela ärendet vila en tid med förhoppningen att det hela ändå skall vara löst till nästa vinter.