Jag kommer just in från att ha skottat vid postlådorna för att underlätta för såväl postiljonen som för oss 5-6 som behöver komma åt dem.

I dag slog mig tanken att jag faktiskt skött denna uppgift i stort sett ensam ända sedan vi flyttade hit 1975!  Det vill säga inte bara nu under senare år, när man som pensionär av alla förväntas ha gott om tid för allt. Första gången var det alltså inte.

Ökad ålder såväl som ökat förstånd och de allt mer avtagande krafterna har nu fått mig att tänka över situationen.

Förhandlingar med min unga, friska och starka hustru är påbörjade om att hon skall ta över arbetsuppgiften. Förhandlingarna är tills vidare bordlagda, eftersom hon inte vill godta en formulering i det skriftliga avtalet som avser den erkänsla hon kan förvänta sig för väl utfört uppdrag.

Den pekuniära ersättningen om noll (0) kronor accepterar hon fullt men kan inte godta erbjudandet om ett årligt "tack så mycket".

– Det är väl ändå för mycket begärt, säger hon på sitt generösa sätt.

Jag låter hela ärendet vila en tid med förhoppningen att det hela ändå skall vara löst till nästa vinter.

Jag kommer just in från att ha skottat vid postlådorna för att underlätta för såväl postiljonen som för oss 5-6 som behöver komma åt dem.

I dag slog mig tanken att jag faktiskt skött denna uppgift i stort sett ensam ända sedan vi flyttade hit 1975!  Det vill säga inte bara nu under senare år, när man som pensionär av alla förväntas ha gott om tid för allt. Första gången var det alltså inte.

Ökad ålder såväl som ökat förstånd och de allt mer avtagande krafterna har nu fått mig att tänka över situationen.

Förhandlingar med min unga, friska och starka hustru är påbörjade om att hon skall ta över arbetsuppgiften. Förhandlingarna är tills vidare bordlagda, eftersom hon inte vill godta en formulering i det skriftliga avtalet som avser den erkänsla hon kan förvänta sig för väl utfört uppdrag.

Den pekuniära ersättningen om noll (0) kronor accepterar hon fullt men kan inte godta erbjudandet om ett årligt "tack så mycket".

– Det är väl ändå för mycket begärt, säger hon på sitt generösa sätt.

Jag låter hela ärendet vila en tid med förhoppningen att det hela ändå skall vara löst till nästa vinter.

För första gången hittills i mitt liv har jag nu varit ute och skottat snö med hjälp av min fru.

Inget illa därmed sagt vare sig om min förra fru eller om min nuvarande. Jag måste snarare vara självkritisk och erkänna att jag nog av någon slags manligt stolthet fram till nu tackat nej till hjälp med sådant från det hållet. Så gjorde jag även i dag, men väl ute tog jag mitt förnuft till fånga och bad Peggy komma ut och hjälpa till.

Nu återstår bara för mig att försöka fastställa, om det är min ålder som fick mig att acceptera Peggy erbjudande om hjälp. Berodde beslutet på de vikande kroppskrafterna eller berodde det på en ändrad syn på vad karl’n i huset skall sköta själva?

Låt oss tills vidare tro på att jag blivit klokare med åldern. Dagen då jag helt enkelt inte kommer att orka med snöskottningen kommer säkert förr eller senare. Än är jag inte där.

I’ll keep you informed!

Inspirerad av min frus inlägg om skryt, har jag nu tagit mig själv en funderare i ämnet. Att som svensk undra över vad som egentligen ligger i begreppet skryt, torde väl verka tämligen enfaldigt, men i så fall är jag väl enfaldig då.

Det behövs en amerikanska ibland för att få mig att riktigt försöka förklara enskilda ord i vårt språk – och även att riktigt förstå dem själv också för den delen.

Jag är tämligen övertygad om att min omgivning genom åren i mig sett en skrytsam person och också tvingats stå ut med det. Jag har t.o.m. angett skrytsamhet som en av mina dåliga egenskaper i bloggprofilen. Alltså har jag accepterat andras förmodade syn på mig som en skrytsam person.

Men nu har jag börjat undra litet över vad som ligger i begreppet skryt. Om man är en öppen och kommunikativ person, som tycker om att berätta för andra om sitt liv, om vad man man är med om i olika avseenden, kanske just det får andra att tycka att man är skrytsam. I den öppenheten ligger för min del också lusten att berätta om dumheter jag gjort.

Jag kan tänka mig att en och annan av mina "tillkännagivanden" kan väcka avundsjuka hos några. Det kanske man inte gärna vill erkänna för sig själv. Den känslan kanske man undertrycker genom att i stället se det som jag berättar som skryt.

I det här sammanhanget är det naturligtvis detsamma som gäller i all kommunikation människor emellan. Det man menar eller avser med det man skriver eller berättar betyder i stort sett inget. Hur det uppfattas av omgivningen betyder däremot nästan allt.

När jag berättar om våra resor och anat positivt i mitt liv, så är det definitivt inget som jag vill skryta med. Inte heller vill jag göra någon avundsjuk. Jag vill helt enkelt bara dela med mig av sådant som jag själv glädjer mig åt.

Och när jag berättar om dumheter och misstag som jag gjort, så är det inte heller avsett att väcka skadeglädje hos folk. Det bjuder jag så gärna på just så att folk – som vill – kan lära känna mig bättre.

Jag tänker alltså fortsätta att berätta om sådant som jag är glad och ibland även stolt över liksom också sådant som jag inte är stolt över. Givetvis står det alla fritt att även fortsättningsvis betrakta mig som en skrytmåns. Den egenskapen tar jag dock bort från min bloggprofil.

Min inte alltför gamla mobiltelefon gick inte ringa med i går utan gav bara beskedet "kan inte finna nät".

En mig mycket närstående och fru i andra giftet, föreslog att jag bara skulle starta om den. Det gjorde jag och allt fungerade igen.

Vad kan ha hänt med telefonen, som utan fick den att inte längre hitta mobilnätet? Är det någon som vet?

Juan (84) och Millie (92), Riverside, Michigan.

Utan att kunna uttala mig med någon slags vetenskaplig säkerhet, vågar jag ändå påstå att de äldre i USA tycks vara långt mera aktiva än vad jag är van vid här i Sverige.

Paret på bilden är våra grannar i Riverside. De är de mest förtjusande äldre männskor man tänka sig. Gästvänliga, humoristiska och båda glasklara lever de tillsammans sedan många år.

Han härstammar från Filipinerna. Där värvades han av USA:s flotta under andra världskriget. Efter kriget bosatte han sig och gifte sig med Millie i USA. Varje år besöker de sammandragningar med hans officerskamrater från kriget. Deras möten hålls på olika platser i landet.

De är ett exempel av många på pigga amerikanska pensionärer. För två år sedan, berättade de i fjol, körde de bil med husvagn ända från Michigan till Florida. Millie sa leende att hon inte brydde sig om att köra den gången, eftersom hon inte var så van vid husbilen! Annars brukade hon avlösa Juan vid ratten.

I dag fick vi ett försenat julkort från dem och i det brev, tre sidor långt och handskrivet av henne, som fanns med, berättade hon att de även i år hade kört bil den långa vägen fram och tillbaks till Florida. Huruvida hon avlöste vid ratten framkom dock inte.

Jag ser verkligen fram emot att få träffa dem igen nu till våren. Hennes bror, Forest 95, körde också bil bara för ett par år sedan. besöker vi också varje år. Dessvärre har han nu fått an allvarlig diagnos och är inte så pigg längre.

Så var då årets USA-resa bokad och klar och det känns SÅ skönt.

I år räcker Peggys bonuspoäng, egentligen antalet mil som hon har flugit med American Airlines, till för en gratisresa till USA. För det behövs 50 000 miles och det hade hon ända tills för en liten stund sedan, när de togs i anspråk för att betala hennes biljett.

Och vi som tänkt sluta flyga med American, efter det att jag hade min gratisresa! Det blir inte lätt eftersom min nästa resa inte ligger så långt bort. Vi får väl antingen stå ut med den mindre trevliga kabinpersonalen eller hoppas på att de skall bli bättre.

När man skall nyttja intjänade bonuspoäng/mil, måste bokningen ske per telefon. Anledningen till det är att flygbolaget tycks välja ut den billigaste lösningen sett ur deras synvinkel. Den här gången kunde vi inte flyga den vanliga vägen via Heathrow, utan nu får vi lov att acceptera en något längre resa via Helsingfors. Där är å andra sidan skatten lägre, vilket gör min biljett billigare också.

Det enda hon behöver betala är en skatt på 468 kronor samt en bokningsavgift på 250.

Nu skulle vi bara ha bott närmare Arlanda, så att vi sluppit den kostnaden, även om den blev ganska låg.

YIPPEE, nu är det bara att börja packa. Den 6 maj åker vi nämligen.

Nu är det bevisat för mig. Jag och ännu mer min fru "lider" av brist på sömn.

I förmiddags sedan min fru åkt till jobbet, kunde jag inte mostå frestelsen att inta verikallägen igen. Efter 2½ timme vaknade jag yrvaket upp, men som ofta direkt efter ett uppvaknande kände jag mig fortfarande trött.

När min fru, Peggy heter hon, kom hem i eftermiddag var hon trött och behöve en tupplu. Jag lade mig ner med henne mest bara för sällskaps skull – och vaknade sedan efter en timme, när klockradion gick igång.

Hur det kommer att gå att somna i kväll återstår att se.

Märkligt hur man kan vänja sig vid allt lägre sovrumstemperatur, även om vi nog nu nått så långt vi kan.

I morse var det bara 16 grader, när vi vaknade. Jag har sovit utmärkt utan att frysa. I natt var det dock på gränsen att min fru frös. I kväll får vi bestämma oss för att antingen ha det som det är, eller höja värmen med åtminstone en grad.

Jag undrar en aning vad som är den vanligaste temperaturen hos folk nattetid, samtidigt som jag undrar vad sjutton jag har med det att göra.

"Ring ut hatet mellan rik och arm går ju inte. När man ser alla dessa jävla bonusprojekt som finns för de rika. Varenda människa är ju urförbannad på detta, det är ett hat som växer med girigheten hos bonusmänniskorna," säger Jan Malmsjö.

Det där låter ju verkligen bra i mina ögon och säkert också i många andras. Men hur mycket av en bra förebild i sammanhanget är egentligen Jan Malmsjö?

Från "vanligtvis välunderrrättade kretsar" har jag hört att han är en de mest giriga artiser vi har, när det gäller att förhandla om gaget vid sina olika uppträdanden.