Efter dryga 2½ år…

I dag besökte jag kommunkontoret och fikade tillsamans med några av mina gamla arbetskamrater och en del ganska nyligen anställda också.

Nog är det väl märkligt att jag efter dryga två och ett halvt år som pensionär ännu känner en längtan tillbaks till dem! Jag tar det som ett gott tecken på att jag måste ha trivts väldigt bra med så väl mina arnbetskamrayter som med mitt jobb. Annars skulla jag väl inte längta tillbaks efter en så lång tid som en fri och glad pensionär, eller hur?

En av dem "antydde" på ett mycket artigt och finstämt sätt, att det kanske börjar bli dags att jag bjuder dem på fika snart. Så får det nu också bli.