Skomakare, bliv vid din läst…

I dag känns uppmaningen i rubriken verkligen helt rätt. Läs bara här och delta sedan i min stora sorg över det inträffade.

I går ägnade jag en del tid åt att göra garageinfarten snygg, bl.a. genom att kantskära den. Gräsmattan har en tendens att ta över en del av den asfalterade och delvis med betong försedda infarten.

Under det arbetet upptäckte jag en stor grop i asfalten, en grop där en del ogräs tycktes vilja växa. Då erinrade jag mig en halv säck med cement som jag hade sett i en skrubb i garaget. Vad fanns då mer att göra än att börja blanda till betong och laga gropen?

Det tog en himla tid, eftersom det enda kärl jag hade att blanda i var ett ordinärt handfat av plats. När allt var klart fick jag den lysande idén att för all framtid lämna en signatur efter mig. I går kväll hade betongen nästan stelnat (brunnit?) klart och jag kunde stolt visa Peggy underverket.

Men i morse, efter ett natt med kraftigt regn, hade ytan på lagningen lösts upp och min tjusiga signatur fanns där inte längre. Jag började förstås gråta högljutt men fann till sist tröst i Peggys lugnande ord.

Var det måntro något fel med cementen? Svar på den frågan kommer dessvärre aldrig att få.