Som jag tidigare berättade, hittade vi en silverdollar här i huset, samtidigt som ett stort företag annonserade och ville köpa upp bl.a. mynt. Nu är myntet sålt och vi har blivit aningen rikare.

Myntet var från 1881. Enligt annonsen "kunde" det vara värt upp till 1 500 dollar! Om det var ocirkulerat, "kunde" det vara värt hela 12 500 dollar. Vi tänkte för ett ögonblick att det ändå skulle vara värt ett par-tre hundra. Det såg förresten t.o.m. tämligen "ocirkulerat" ut.

På väg till musikfesten här om dagen, stannade vi så vid det hotell, där uppköparen fanns. Direkt insåg vi hur stort företaget var. Det hade nämligen hyrt ett helt våningsplan i en 5-6 dagar. Varje rum var uppmärkt med guld, diamanter, mynt, smycken m.m. Vi togs emot av en man, som visade in oss i rummet för uppköp av mynt.

Efter en stund kom en annan man in. Han granskade myntet snabbt genom en lupp och gav oss sitt bud. Vi accepterade det och då blev det extra intressant. Mannen fyllde i en blankett med massor av uppgifter på Peggy samt uppgiften om i vilken tidning vi sett annonsen.

Så kom en annan man in i rummet och han fotograferade mynten – det var ett par till nämligen. Därefter fick vi gå till ett annat rum för att hämta ut beloppet.

Innan dess hade haft en liten diskussion med den som  värderade mynten. Varför var hans bud så långt under de 1 500 som myntet kunde vara värt, undrade vi förstås. Svaret var att platsen som myntet var präglat hade en avgörande betydelse. Vårt mynt var tydligen präglat på "fel" ställe.

Lurade eller ej, så kunde vi i alla fall lämna hotellet $22 dollar "rikare", en summa som f.ö. väl räckte till att köpa en flaska vin till festen vi var på väg till. Det blev t.o.m. pengar över. Vad vi skall göra med dem, har vi ännu inte bestämt :-).

Här finns en videosnutt från AUKTIONEN

Gårdagens mest intressanta händelse var mitt besök på en auktion. Ett helt hus skulle säljas samt en mängd saker.

Det hela hade nästan karaktären av en ren folkfest med massor av folk i alla åldrar. Det sätt som det ela var arrangerat tror jag inte förekommer i Sverige. Jag skall försöka berätta litet om det.

Om man hade för avsikt att köpa något på auktionen, måste man först gå till en särskild husvagnsliknande kontor på hjul. Där fick man lista sig och samtidigt köpa en rätt stor nummerlapp. När man sedan ropat in något, anteckandes vilket nummer det var som köpt saken. Betala fick man sedan göra i kontorsvagnen direkt eller innan man lämnade auktionen.

Här och där inom auktionsområdet satt högtalare monterade med radioförbindelse med auktionsutroparen. En stor vagn fanns på plats och från den såldes inte bara varmkorv utan hela maträtter.

"Restaurangvagnen"

En hel del vapen och ammunition fanns bland det som såldes. Det såg minst sagt märkligt ut att se folk ropa in vapen och sedan gå med dem till sina bilar. Jag frågade en av de närvarande, om det verkligen bara kunde köpa ett vapen och sedan åka iväg. Enligt honom gäller samma regler vid autioner som vid inköp av vapen i en affär. "The paper work" gjordes i efterhand i samband med att vapnet betalades.

Onekligen kändes det litet otryggt att se en och annan skum figur bära iväg vapen och ett antal askar ammunition.

I morgon, eller i dag för svenskar som läser detta, åker vi till Grand Rapids för att vara med på en "Irish Session". Där har jag varit två gånger tidigare.

För att komma till Grand Rapids, måste vi köra genom hela Holland!

Första gången blev jag "uppvaktad" av en ung man som uppenbarligen föredrog män före kvinnor. Han lämnade mig direkt som jag pekade ut min fru bland musikerna.

Andra gången, i fjol alltså, blev jag ganska närgånget "antastad" av en kvinna, som enligt vår svenska alkohollag nog skulle ha betraktats som överserverad.

Jag undrar vad som väntar mig den här gången – kanske en heterosexuell och nykter gammal tant?

Så här såg han ut den glade och snabbpratande auktionsförättaren på auktionen i dag. Visst liknar han väldigt mycket vår Claes Malmberg?

När han upptäcker att jag filmar och fick höra att jag var från Sverige, säger han, som kanske också hörs "Hello Sweden".

Nästan varje dag passerar vi det område, som en gång i tiden var den farm, som Peggy växte upp på. Hela området såldes till ett stort företag, men fortfarande står en av farmens byggnader kvar.

I dag gjorde jag något som Peggy säkert inte gjort på 25-30 år. När jag cyklade förbi området, såg jag att det nog var möjligt att ta sig in i "the barn", som Peggy benämner den. Säkert var det något slags lagbrott att gå in i ladan, men risken att åka dit tog jag gladeligen.

Peggy har berättat både i sin blogg och förstås för mig tidigare, hur hon en gång när hon hjälpte sin far och själv fick köra in traktorn i ladan, nästan höll på att riva den. Jag såg nu faktiskt den stolpe, som hon troligen stötte till.

Men vad sjutton är det att berätta för "hela världen" i ett blogginlägg, undrar säkert många. Ja, det kan man förstås fråga sig, men nu är det i alla fall gjort.

På hemväg från mitt aktionsäventyr kände jag att framdäcket på cykeln borde pumpas. Hjulen har "bilventiler", vilken fick mig att stanna vid närmaste bensinmack.

Men där upptäckte jag till min stora förvåning att jag inte kunde pumpa gratis utan att det skulle kost 75 cent, d.v.s. en 4-5 kronor. Inte bara därför att jag tyckte att det var dyrt utan också därför att jag inte hade några quarters i plånboken, lät jag saken bero. Jag hade ju inte så långt hem.

Kanske något för Anton på Statoil i Vännäsby att ta efter? För den som verkligen behöver pumpa är ju trots att 4-5 kronor inget att klaga på.

I går kväll deltog vi i en jättetrevlig samling hemma hos vänner med middag och efterföljande irländsk session – för de som spelade något förstås. Jag var ensam som inte gjorde det.

Under den långa middagen med massor av prat om allt möjligt inträffade en roligt sak, som faktiskt utlöste det mest ljudliga skrattet.

Vi pratade om arbetstider, semester m.m. i våra båda länder. Peggy kom därmed in på det närmast skandalösa förhållandet i Västerbottens Läns Landsting, där man låt personalen på hennes avdelning arbeta 3 timmar för mycket varje vecka i 10-15 år.

Vid en punkt i den historien, ville hon att jag skulle ta över med tanke på den aktiva roll jag haft för att få stopp på missförhållandet. Men som vanligt bad jag henne fortsätta, eftersom jag fortfarande inte vågar prata alltför mycket i stora sällskap här på grund av mina bristfälliga kunskaper i engelska. Den förklaringen gav jag för de församlade.

Peggy fortsätter därför sin redogörelse men nästan direkt kan hon inte hitta det engelska ordet för schema. Hon tittar frågande på mig och jag kan direkt – och inte helt utan tillfredsställese – ge henne ordet, "schedule" alltså.

Då bröt kvällens största skratt ut och Peggy var inte den som skratade minst.

Vårt hus med det döende äppelträdet i förgrunden.

Många frågar vad det är för slags hus vi har här i Michigan. En del av dessa läser mina blogginlägg. Därför kan det vara idé att berätta om huset här.

Någon lyxvilla är det ju inte, men ändå väl stor för att fungera enbart som sommarstuga under en månad per år. Huset är på 100 kvadratmeter och har källare under hela huset. Sammanbyggt med huset finns ett mycket rymligt garage. I källaren finns tvättstugan och "uppvärmningsaggregatet" (oljeeldning som ger varmuft som sedan blåses upp i husets alla rum via olika kanaler).

I huset finns fyra rum och kök och givetvis också badrum. Alla rum är nu uppfräschade. Riktigt nöjd blir inte "en del" av oss, förrän köket fått en modernare inredning. En ny garageport och entrédörr finns någonstans på listan över ännu inte gjorda saker, som dock kan vänta. Något borde också göras åt förstugubron, som inte ser så trevlig ut just nu.

Tomten är alldeles för stor (1 700 kvadratmeter), något jag lägger märke till främst under den initiala räfsningen och sedan under de olika gräsklippningsrundorna. I motsats till "alla" i området, har vi nämligen inte en åkgräsklippare.

Våra planer är att kunna stanna här 3-4 månader, sedan Peggy gått i pension. Den dagen är jag dessvärre så gammal, att vi kanske också måste fixa en handikappramp till huset, som f.ö. fanns när Peggys syster levde. Av den gjorde jag en stabil arbetsbänk i garaget.

Jag har just fixat en sak som ingår i mitt godemanskap för en man i Vännäs.

Mer pengar hehövde han på ett visst konto och tack vare internet och Swedbanks onlinebank kunde jag fixa det "all the way from here"!

Vad vore väl livet utan internet? Just nu erinrar jag mig hur lätt livet varit här nu i två veckor utan TV! Det är mycket vi har och har vänjt oss vid men som vi klarar oss jättebra helt förutan.

I går läste jag en rolig liten sak som låg precis på min låga humornivå. Att jag gillar den sortens skämt är nog ingen nyhet för mina närmaste vänner och bekanta. Kanske är det det för andra.

Vad jag fann var en notis om en av USA:s presidenter, som var en väldigt kort person.

"He was so short, that he had to blow his nose through his fly".

För säkerhets skull översätter jag "fly", som alltså betyder "gylf". Var inte detta kul?