Farfar, farfar, farfar…

En stolt för sina fina abborre och en än så länge (!) glad utan fisk.

Efter att i 8-9 dagar åtskilliga gånger hört orden farfar, farfar med efterföljande frågor av de mest skiftande slag, är det nu alldeles tyst i huset.

I ärlighetens namn måste jag förstås erkänna att "anropen" inte alltid kommit så lämpligt. Ibland har jag talat med någon annan i telefon eller varit koncetrerad på något speciellt.

Ändå saknar jag dem redan. Samtidigt inser jag hur oerhört viktiga vi vuxna är, när det gäller att ge barn svar på deras frågor, hur omöjliga dessa än ibland kan vara.