Två av de 3-4 öringar som mina söner fångade i Allek, Arjeplog får följa med hem till Brån i dag och bli dagens härliga middag.

Tack för det, Lars och Anders! Potatis gräver jag upp ur vårt eget land senare i dag.

..bli en någorlunda (?) fungerande vuxen av mig utan tillgång på tillrättalagda lekplatser liknande Leo Lekland?

I dag har jag varit på Leo Lekland och kunnat se hur oerhört uppskattat stället är för de barn som var där och då förstås min egen sonson inräknad. Jag insåg också det bekväma för vuxna det är att ta sina barn dit.

Kanske är det något bra ändå. Helt klart torde det i alla fall vara riktigt bra också för dem som driver liknande ställen.

Det var ju f.ö. inte bara bristen på lekland, som min generation tvangs växa upp med. Det blev ändå "folk" av de allra flesta av oss.

Lillpojken min, Anders, framför brandplatsen (som på bilden ser så liten ut med tanke på hur den "kändes" när det brann för fullt) efter väl genomförd eftersläckning släcker här sin törst med en välförkänd kall öl.

Följande lilla berättelse visar, att man nog inte skall lämna en halvdöv och omdömeslös åldring som brandvakt.

Det hela tilldrog sig i Allek, dryga sex mil norr om Arjeplog. Farfar, d.v.s. jag, hade funnit en skojig sak att börja dagen med, nämligen att elda upp en del skräp. Sopbilen kommer nämligen inte till denna väglösa plats i obygden. Vi valde en säker plats nära sjön, där någon hade eldat förra sommaren. Skräpet brann snabbt upp och snart återstod bara en askhög från vilken en aning rök steg upp i det (då!) lugna vädret.

Så gav sig sönerna ut på sjön för att fiska och den arbetsamme farfadern inklusive pappan, fortfarande jag, tog itu med att måla ena gaveln på den timrade stugan. Allt var frid och fröjd.

Efter en stund kom en ung familj med tre barn fram till mig från "ingenstans" och sade något i stil med att "det brinner bra nu". Med all den fart som de 70-åriga benen förmådde sprang jag ner till sjön och började hinkvis försöka stoppa gräsbranden, som var i full gång.

Sönerna hade från sjön sett röken och på alla sätt försökt uppmärksamma mig på att något var på tok. Min nedsatta hörsel och min placering bakom den ljudisolerande timmerstugan gjorde att jag inte hade hade hört ett skvatt av deras ropande. De kom med båten samtidigt som jag fram till branden och tillsammans med de vuxna i den besökande familjen lyckades vi efter någon halvtimmes hårt arbete på stopp på branden.

Sens moral: lämna aldrig en halvdöv gammal gubbe ensam som brandvakt!

Många är de och var sjunde sekund föds en ny amerikan. Var trettonde sekund dör å andra sidan en av dem. Var tolfte sekund ökar befolkningen med en person.

"According to the U.S. Census Bureau, the resident population of the United States, projected to 07/18/11 at 05:06 UTC (EST+5) is 311,788,638"

Barnvakter som vi är nu har påmint och något jag som ung hörde mina föräldrar säga och som jag nu undrar litet över.

När någon försökte söva eller natta ett barn och kom tillbaks till de övriga efter den insatsen, kunde mamma fråga: "Ha ne vorte smöre nu?"

Jag antar att det var det samma sak som att fråga om barnet hade somnat. Om den dialektala frågan betyder just det, undrar jag nu om det är någon som kan förklara, hur ett sådant uttryck kan ha uppstått. Har det att göra med proceduren att kärna smör?

Efter all "rörelse" i grädden blir det till sist lungt och smöret är där.

Jag behöver inte mycket för att bli alldeles "till mig". En sedan länge undanlagt "outfit" avsedd för smutsigt arbete i Allek räcker för mig.

Tänk att ett par smutsiga jeans och en avlagd "finskjorta" kunde väcka sådana minnen hos mig! Och att jag kunde ha dem på gjorde inte saken sämre. Möjligen är överhänget över livremmen nytillkommet, men ändå!

Alldeles för mig själv gick jag runt för att påminna om saker som jag svettig och omsvärmad av mygg och knott faktiskt bidragit till det som nu är mina söners absolut käraste ställe att vara på så här års.

Nästan omöjligt att tro det själv, även om jag var där. Frost på morgonen, bad i sjön på dagen och en helt myggfri grillkväll i T-shirttemperatur på kvällen!

Så är jag då hemma igen efter ett drygt dygn med barn och barnbarn i Arjeplogs fjällvärld.

Att köra så pass långt, dryga 40 mil enkel väg bara för två nätter och en heldag, kan tyckas mindre klokt. Jag ångrar inte på något vis resan som sådan trots dess längd och givetvis kostnader också.

Mest glädjer jag mig nog att få vara tillsammans med dessa fina pojkar, två av dem redan medelålders män. Det värmer i fadershjärtat (farfarshjärtat med för den delen) att se med vilket kärleksfullt tålamod och omtanke som mina söner tar hand om sina barn. Jag önskar nu att jag hade haft samma tålamod med dem, när de var i sina barns ålder.

Deras mål att få sina söner att inse att det finns så mycket mer att glädjas åt än TV och datorspel, imponerar storligen på mig.

Nu är jag bara oerhört nöjd över mitt beslut att följa med grabbarna, även om det kändes ganska jobbigt till en början. Sönerna stannar några dagar till och här har vi nu förmånen att ta hand om ett av barnbarnen, Linus 6.

(Kanske berättar jag i ett kommande inlägg om gräsbranden, som jag tyvärr måste ta det största ansvaret för.)

Mycket fisk finns det i Allek. Gäddorna är bäst, eftersom de ju är störst av allt man får där.

Det här var nog den första bilden som Peggy såg av mig. På den tiden hade jag en märklig humor, och skrev därför som rubrik på e-brevet till henne med bilden som bilaga:

"I’m the one in the middle."

I dag säger hon att min kommentar var rolig också enligt hennes smak. Givetvis trodde hon först att det var en bild med tre personer (eller kanske fem personer).

Tänk vad tiden går! 18 år sedan och jag ser precis lika dan ut som i dag, t.o.m. samma frisyr! 🙂

På väg tillbaks till Plas’n (Arjeplog). Bilden från Vänster: Svärfar Arvid, Lars dåvarande flickvän, Karin (bara huvudet syns), Lars och Kalle himself.

Jag står nu inför någonting mycket spännande. I morgon åker jag med mina söner och deras två söner till min svärfars hemställe i Arjeplog.

Min första frus pappa, Arvid Kaddik, var same, dock inte renskötande same. Han växte upp på ett ställe som heter Allek och ligger vattenmässigt kopplat till Piteälven. Stället ligger ca 6 mil norr om Arjeplog. Sista biten dit går med båt eller snöskoter.

Varje sommar tillbringade vi minst en vecka med svärföräldrarna i Allek. Vi var också där tidigt varje vår, oftast vid påsk. Våra söner var förstås med oss, sedan de blivit något större.

Redan nu känner jag att det kommer att bli dagar, när många minnen kommer att väckas, både såväl goda som mindre trevliga. Svärfar var en mycket bestämd herre och hade sannolikt svårt att förlika sig med att hans enda dotter gifte sig med en "svensk".

Vi hade som alla redan nu kan förstå en och annan dispyt under vårt dagliga arbete med fiske och annat. Vi kom ändå för det mesta bra överens och detta trots att han var en djupt troende och politiskt aktiv moderat och en "ogudaktig" politiskt aktiv socialdemokrat.

Den känslomänniska som jag är kommer troligen att tvinga mig undan från de övriga en stund och gråta en tår. Jag är övertygad om att mina söner kommer att förstå.

I grunden känns det fantastiskt fint att få åka dit igen. Jag tror att det nog är minst femton år sedan jag sist var där. Den här gången kommer jag att få passa min barnbarn, precis som jag förr i tiden bidrog till att mina nu vuxna söner hade något att göra när vi var där. Sönerna, Lars och Anders, åker i första hand dit för att fiska.

Trots att jag nu skulle kunna köra tvåhjuligt, när åker och handlar, blir det nog bilen i alla fall.

Regn och MC-körning passar inte så bra.