De mest använda vill jag ha längst ner på skrivbordet.

Jag har lite onödigt många genvägar på mitt skrivbordoch jag väljer att ha dem placerade i en viss ordning, så att jag snabbt hittar den jag för tillfället är ute efter.

Ibland har någon i datorn inneboende "ordningsmänniska" utan inblandning av mig och utan att fråga mig ordnat dem alla i bokstavsordning.

Kan någon förklara för mig varför sådant händer?

Utöver känslan av det ofattbart tragiska i det som hänt i Norge, tillåter jag mig fundera över en annan och möjligen mariginell fråga i sammanhanget.

Enligt mitt enkla sätt att betrakta händelser som denna, eller som liknar denna, måste förövaren vara mentalt sjuk i något avgörande avseende. Ingen gör något sådant här "vid sina sinnes fulla bruk", som det ibland heter. Inte ens en fullt frisk och "normal" högerextremist skulle kunna gå så här långt i sitt hat mot vänsterkrafterna i samhället.

Den unge "etniske norrmannen" kan alltså inte enligt min uppfattning inte vara frisk i mentalt hänseende. Någon enkel och lättdefinierad diagnos finns kanske inte, men det ändrar inte det minsta på min grundsyn på personer som gör sig skyldiga till hemskheter som den här.

Vad som de senaste dagarna utöver själva händelsen upprört och förvånat mig är medifolks och andras val att kalla den sjuke mannen för "galning". Om det numera är vedertaget språkbruk att kalla psykiskt sjuka personer för galningar, måste jag medge att jag inte hängt med riktigt.

Möjligen har jag inte riktigt klart för mig vad som menas med en galning. Dock tror jag inte att jag är ensam som menar att man med galning menar en sinnesrubbad person, som inte så sällan hamnar på mentalsjukhus. Jag skulle dock aldrig kunna tänka mig att kalla patienterna på våra psykiatriska avdelningar och sjukhus för galningar.

Många skriver om den fullständigt svårbegripliga massakern i Norge. Jag saknar ord för det och tar därför upp en struntsak i samanhanget, eller snarare något helt utan sammanhang med det som hänt i Norge.

I dag har jag funderat litet på ordet "gift" och dess båda betydelser. Vad finns det egentligen för språkligt samband mellan det gift, som man inte skall äta, om man vill leva vidare, och "gift" som man blir när man gifter sig.

Säkert finns det ett samband och nu hoppas jag att någon skall förklara det för mig.

Med stigande ålder har jag blivit alltmer intresserad av att återuppväcka gamla minnen. Måhända är detta ett av många tecken på åldrande.

I mycket unga år vistades jag hos två olika bönder i Kussjön inom Vindelns kommun. Jag tror det var under åren 11,12, 13 och 14. Kussjön är min mors hemby och därför var det nog lätt för henne att "placera" mig där.

I dag tog jag mig en härlig MC-tur dit – med sträckt kedja. Målet var att göra eytt besök hos Owe Elisasson, den tämligen välkände VK-mannen. Tyvärr var han och hans fru på väg ut. En kort samtal hann vi i alla med och jag tror att vi båda gladdes åt de snabba minnesglimtar som vi växelvis tog upp.

Owe och jag hade många trevliga stunder tillsammans trots att han är fem år äldre än jag.

På vägen hem besökte jag änkan Marta efter den andra bonden Gustav, som jag var hos ett par-tre somrar. Hon är 82 år men mindes klart en del episoder under mitt sista år hos henne och hennes man.

Onsdagskvällar har man sommarcafé i Kussjön. Ove menade att dit måste jag komma nästa onsdag. Jag hoppas att Peggy har lust att följa med.

Är det nå’n som har sett till handboken till min Honda CB 400 N?

Varje säsong måste jag söka efter den men nu hittar jag den inte. Jag får fortsätta söka i morgon för nu skall jag hämta hustrun i Vännäsby.

Ett inkompetent, slarvigt och oförlåtligt klantarsel är vad jag just känner mig som.

Motorcykeln klarade inte ombesiktningen. Det något svårare ursprungliga felet med bromsen som låg an, fixade jag alldeles själv. Kedjan som var för litet sträckt trodde jag också att jag hade fixat, men se den var förfarande för slak!

Håller jag på att bli för gammal för motorcykel? Jag som inte fyllt 70 än!

GRRRRRRR!

Sista biten till Allek måst tas med båt. Den här gången var det ganska blåsigt, som framgår av filmsnuten.

Det märkliga var att de små barnbarnen föreföll mindre rädda än vad deras farfar var, men som dock inte ville erkänna det!

Dag två utan sällskap kommer jag att ägna åt följande aktiviteter. Jag förstår att ni alla måste vara enormt intresserade av just detta.

Klockan 12 skall jag få den efterlängtade efterkontrollen av min MC på Bilprovningen. Måtte den "klara" sig den här gången.

Därefter tänker jag hälsa på hos min syster och svåger på Pilgatan, där min lillebror (58) just nu är på besök. Antagligen tar jag sedan inte närmaste vägen hem, utan tar en liten omväg. Hemma väntar mer tvätt, litet ogräsrensning och sedan ensamhet fram till 22.20, då jag skall hämta min kära Peggy vid bussen i Vännäsby.

Svensk Bilprovning AB är i alla fall de som kommer att avgöra min dag. Kedjan är sträckt och bromsen ligger inte längre an mot bromsskivan, men ändå…

En stolt för sina fina abborre och en än så länge (!) glad utan fisk.

Efter att i 8-9 dagar åtskilliga gånger hört orden farfar, farfar med efterföljande frågor av de mest skiftande slag, är det nu alldeles tyst i huset.

I ärlighetens namn måste jag förstås erkänna att "anropen" inte alltid kommit så lämpligt. Ibland har jag talat med någon annan i telefon eller varit koncetrerad på något speciellt.

Ändå saknar jag dem redan. Samtidigt inser jag hur oerhört viktiga vi vuxna är, när det gäller att ge barn svar på deras frågor, hur omöjliga dessa än ibland kan vara.

Jag trodde att jag hade "sprätte opp" boken färdigt som jag köpte för en tid sedan från Dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå". Men då och då när jag söker ett ord i den stöter jag på sidor som är "osprätteopp".

Jag minns inte, när jag sist fick lov att sprätta upp en bok för att kunna läsa den – om jag nu någonsin har gjort det förstås.

Nu är det i alla fall gjort. Snyggt blev det inte trots att jag använde husets vassaste förskärare.