I dagens VK läser jag att kommunen har för avsikt att stänga äldreboendet Orion i Vännäsby. Utan att vara politiker tror jag mig ändå förstå politikernas dilemma och kanske rent av vånda inför ett sådant beslut.

Lika lätt är det att förstå den upprörda personal som arbetar där och de anhöriga som har sina nära och kära boende där.

Ser man på frågan utifrån som jag och med en vanlig skattebetalares ögon, är kommunens beslut mycket lätt att förstå. Jag är helt övertygad om att personal och anhöriga också gör det.

Under en längre tid har nämligen ett relativt stort antal bostäder varit lediga i de kommunala äldreboendena. Ingen torde kunna mena att det är att ta vara på de kommunala resurserna på rätt sätt att låta detta fortgå. "Kostymen" är tydligen för stor och något måste helt enkelt göras åt det. Tillgängliga resurser måste anpassas till behovet. Så enkelt kan det uttryckas.

En sak som man förstås inte så lätt kan blunda för är om kommunens planering inför bygget av det nya äldreboendet i Vännäsby kanske inte var det bästa.

Jag talade nyss med en "tänstekvinna" på vår vård- och omsorgsförvaltning.

Tänk så trevliga anställda där finns och på samma gång så kompetenta och vänliga!

Tänk så många trevliga Moderater det ändå finns! Synd bara att de råkat hamna i fel parti.

I går mötte två sådana trevliga personer i Moderaternas stånd eller monter på Nolia. Två av dem träffade jag helt överraskande på Cypern i fjol.

VK uppmärksammar i dag bemanningen på äldreboendena i Umeå. Läsarna får själv avgöra om bemanningen är i underkant eller ej.

Redan på förstasidan läser jag följande mening:

"Om något händer finns det tre sjuksköterskor som åker runt i hela kommunen."

Självklart begriper jag att man med detta menar situationer där sjuksköterskans bedömning eller eventuell åtgärd krävs. Ändå tycker jag att formuleringen är missvisande.

Reportern Emma Klöfver (?) skulle bara veta hur mycket det är som "händer" på ett äldreboende nattetid, av vilket det mesta klaras av erfarna och kompetenta vårdbiträden och undersköterskor. Sjusköterskornas roll inom äldreomsorgen tenderar alltid att överdrivas. Så har det "alltid" varit.

Den dag som jag eventuellt kommer att bo på ett kommunalt äldreboende vet jag att jag huvudsakligen kommer att få förlita mig på hjälp i de flesta avseende just från vårdbiträden och undersköterskor. Därmed vill jag inte ha sagt att jag inte också en dag kommer att behöva en bedömning och eventuell insats från en sjuksköterska.

Under vårt besök i samekåtan på Gammliaområdet erinrade jag mig en händelse som inträffade för många, många år sedan. Det var inte precis det finaste minnet jag har av min svärfar.

Han hade besök av en annan same och de satt vid köksbordet och pratade om än det ena än det andra. Jag satt inom hörhåll.

De skvallrade litet om folk de kände på ett helt normalt sätt. Så säger svärfar något i stil med:

– Hon lyckades inte få tag på en lappojke utan gifte sig med en svensk.

Att han med det menade att hon fick lov att nöja sig med en "svensk" var alldeles uppenbart. Jag kände mig naturligtvis direkt träffad av hans konstaterande, men valde klokt nog att inte kommentera saken. Av hänsyn till honom ville jag inte göra det eftersom jag då säkert skulle ha generat honom ganska ordentligt.

Min svärfar, Arvid Kaddik, från Arjeplog fick nämligen också själv nöja sig med en svensk, en kvinna från Hälsingland som senare blev den bästa svärmor jag någonsin kan tänka mig..

Fyra mycket glada men tyvärr bara tillfälligt anställda hos oss i Brån.

På den tiden, då jag fortfarande tjänade grova pengar (?) som anställd hos Vännäs kommun, hade jag råd att ta in extrapersonal vid särskilt högtidliga tillfällen.

På bilden ser vi från vänster Ann-Kathrin, Karin, Marita och en annan Karin i färd med att ordna till litet "fika" åt oss och en del andra gäster som oväntat hade dykt i Brån. "Fikat" bestod av allsköns godsaker, som gästerna själva hade med sig.

Högtidligt kändes det verkligen för mig och mycket uppskattad överraskning var det också – för mig men inte för Peggy. För henne var det ingen överraskning men säkert både uppskattat och högtidligt.

Det var nämligen ett litet annorlunda sätt att avtacka mig efter min 38 år i kommunens tjänst och det gjordes på ett sätt som passade mig alldeles perfekt.

Här ses Ante berätta med Lena och Sten-Olof som koncentrerat lyssnar till vad han säger.

I lördags gjorde vi bl.a. ett besök på Gammlia tillsammans med våra gäster från Skåne. Jag tror att besöket i samevistet gav dem mest nytt.

I en av kåtorna fanns sameynglingen som på ett mycket kunnigt sätt berättade en hel del om samerna och deras renskötsel. I mitten på kåtan brann en stilla eld som spred en rök som hade litet svårt att finna vägen direkt ut genom rökhålet i taket.

En intressant sak var att kåtan var byggd av Ante och hans far och helt på traditionellt sätt. I kontsruktionen fanns inte en enda spik t.ex. (bortsett från ett par-tre som hade slagits in för att hänga upp saker på).

I nästa inlägg tänker jag berätta om varför jag valde rubriken "Same och ’Svenskar’". Missa inte det!

Ibland går det så otroligt lätt att få vänner. Under en 10-dagars gruppresa till Kina häromåret, blev vi ytligt bekanta med med ett par från Hälsingborg.

Sedan dess har vi hållit kontakt med dem via e-post och i år besökte de oss på sin långa bilresa genom Sverige.

Nu har det åkt och jag har svårt att sluta förundras över hur goda vänner som det nu känns som om vi är. Allt stämde perfekt mellan oss och det aktuella paret visade sig vara alldeles "vanliga" (som frun ett några gånger uttryckte det)  människor. Deras humor stämde bra med vår och t.o.m. med mina stundom barnsliga skämt tycktes gå hem.

Dessutom var de öpna, sympatiska, generösa och väldigt lättsamma att ha att göra med. Deras bakgrund i livet gjorde också att vi aldrig led brist på samtalsämnen.

En del av den sista kvällen blev särskilt trevlig, när det visade sig att kvinnan tyckte om att sjunga och gjorde det också tillsammans med Peggy. Jag glömmer aldrig hur de som två fnittrande tonårstjejer gick ut i köket för att öva in en liten sång, som de sedan framförde för sina beundrande män.

Synd nu bara att det är så förbaskat långt till Hälsingborg!

Nu finns en jättesnygg datorskärm av märket Samsung 22" till salu för en ytterst blygsam summa pengar.

Jättesnygg är den och stor är den. Ständigt visar den en en kolsvart och avstressande bild och ger en möjlighet att med fantasins hjälp i den se de mest fantastiska bilder. Så fungerar den även när datorn är avslagen.

Som läsare av min blogg redan förstått har nu datorskärmen lagt av helt. Det var alltså skärmen som var "trasig" och alltså ingenting i datorn. En tur i dag till närmaste elektronikaffär för att köpa en ny är redan planerad.

Där står den och funderar nog på när den härnäst skall börja protestera igen.

Problemet med min datorskärm har fortsatt och även blivit värre. I dag fick jag ingen bild på skärmen förrän efter ett par tre omstarter av datorn.

Med tipset i tankarna från en känd datorexpert i Robertsfors, kanske inte mest känd för just sina datorkunskaper, ringde jag en autoriserad datorexpert för råd.

Även han, precis som den andra experten, hon från Robertsfors alltså, misstänkte att grafikkortet håller på att lägga av, men det kunde även vara fel på en "grej" på moderkortet. Hans slutliga förslag och också ett mycket genialt sådant vara att prova med en annan skärm. Själv har jag varit för fixerad på garfikkortet för att tänka på en så självklar och lätt diagnostisk åtgärd.

Nu har jag gjort det. Jag lånade min frus skärm, också en Samsung f.ö. Och kan ni tänka er? Den gick igång direkt. Närmast till hands låg då tanken att det var fel på min skärm och inte på min dator.

Men innan jag "kastade bort" den, måste den självklart först provas på min frus dator… och se där fungerade den direkt!! Ok då, tänkte jag, hon får väl ha min då tillsvidare.

Men när jag ändå var igång med skärmbyten, så bytte jag tillbaks. Av någon helt obegriplig anledning fungerar nu min skärm igen tillsammans med min dator!

Som sagt, allt kan jag inte förstå och i detta fall kanske ingen annan heller.