Amerikanerna förfasar sig över den dyra bensinen. Den har varit mycket billigre, som också bilden visar.

Den här besinmacken stod I Route 66-museet I Pontiac. Priset var då det begav sig – vet inte riktigt när – endast 36 cent per liter, alltså 0,36 dollar. Penningvärdet var förstås annorlunda och billig var bensinen även I Sverige på den tiden, men ändå…

På vår rundresa I Illinois har jag kunnat notera tämligen stora skillnader mellan olika ställen I staten vad gäller bensinpriset. Som högst kostade den 4,35 dollar per gallon och på det billigaste stället bara 3,65.

Orsaken till skillnaden på hela 0,70 dollar, ca 4,55 kr, känner jag inte till. En gallon är ca 3,8 liter. Skillnaden per liter än alltså inte så stor, hur stor kan den som är riktigt intreserad själv räkna ut.

Återkommen efter en 2 timmars cykeltur, påmindes jag om vad som gäller här beträffande hjälm.

Tidigare fanns ett tvång för Mc-förare att bära hjälm under färd. Det togs bort av någon obegriplig anledning för något år sedan. Nyligen läste jag en tidningsartikel som visade på en tydlig ökning av dödfall vid MC-olyckor, där föraren saknade hjälm.

Detta måste ha gått att förutse för den lagstiftande församligen. Så vitt jag kunnat läsa mig till var det lobbyister som företrädde MC-organisationer som fick till stånd en lagändring. Därifrån föredrog ma

Här sammanträdde "The House of Representatives" under tre år, medan Vandalia var Illinois huvudstad.

Det första av statens "Capitol buildings" (riksdagshus) brann ner och ersattes då av detta som byggdes 1836. Orsaken till att man inte byggde det längre norrut i staten var att man därmed skulle ha ökat risken för att bli anfallna av indianerna. Efter bara tre år blev Springfield huvudstad och fick då förstås ett nytt "riksdagshus".

Just i detta rum började Abraham Lincoln sin politiska karriär. Hans arvode var då fyra dollar per dag. Det låter förstås litet men var sannolikt ändå en hyfsad inkomst på den tiden.

I rummet utanför sammanträdesrummet på bilden bestod golvet än i dag av samma grova plankor som legat där sedan 1836. Guiden betonade särskilt att bland många andra självaste Abraham Lincoln hade gått på dem.

Lägg märke till stearinljusen och gåspennorna på borden! Datorer var förbjudna och därför fanns heller inget WI-FI att tillgå för ledamöterna. Jag tror att detsamma gällde för mobiltelefonerna. Vad skulle de förresten ha dem till, när varken Twitter eller Instagram fanns?

Helt klart är det inte som att handla på Konsum i Vännäsby att handla här.

Vi har den tveksamma vanan att använda grädde i kaffet, men vad gör man inte för att behålla sin rondör? I Sverige använder vi matlagningsgrädde som innehålle ca 15 % fett. Det motsvaras här av något som benämns "Half and Half".

Igår köpte vi en "pint" (473 ml) Half and Half, betydligt mer än vi behöver under vår sista vecka här. I morse till kaffet ville jag kolla hur stor andel fett den innehåller och märker då till min förvåning att den innehåller noll (0) % fett! Då upptäcker jag samtidigt att vi i farten råkade ta en fettfri varaiant av Half and Half!

Fettfri grädde låter väldigt konstgjort och är kanske ännu mer skadlig för hälsan än vår vispgrädde på bortåt 40 % fettandel.

Notera att näringsinnehållet här anges per "serving" och inte per 100 g som jag är van vid. Det gör det faktiskt svårare att beräkna hur mycket man får i sig, eftersom ju olika personer ju inte alltid delar uppfattning om vad som är en "normal" portion (serving).

Jag hoppas att det går att läsa vad som står på förpackningen trots att bilden inte så skarp.

"Allting går att sälja med mördande reklam", sas det i en gammal schlager. I USA säljer man t.o.m. hål!

Dren här skylten såg jag i varuhuset Meijers i går. Direkt såg jag det lustiga i att man faktiskt säljer "hål" här. En närmare titt på skylten visar förstås att det inte är hålen i munkarna man säljer utan det som togs bort för att just göra hålen

Kanske är jag den ende som ser något lustigt i detta. Jag tycker ändå att det är värt att visa.

Varför inte använda bloggen som ett gammaldags vykort?

Nu gör jag det och skickar det till alla som läser detta och som jag inte kan ringa till eller skicka e-brev till. Telia har ännu inte lyckats göra det möjligt för mig att använda min mobil.

Vi har det bra och åker i dag hemåt. På fredag är vi i Riverside, Michigan igen.

Ett vykort utan bild är inte vad man menar med vykort. Dessvärre kan jag inte lägga upp en bild här via vår i-Pad. Annars hade jag förstås gjort det.

En särkild hälsning vill jag skicka till min lillebror, som jag når endast via bloggen.
Kalle och Peggy

Något för Swedbank i Vännäs?

Än har jag inte kommit över besvikelsen och frustrationen över att "min" bank inte längre har kontanter.

Det har däremot Peggys bank här i USA. Den har pengar i dubbel mening – pengar som dess kunder kan ta ut och pengar att spendera på sina kontor.

I bankens stota "entréhall" finns den största öppna spis jag någonsin sett. Allt i inredningen andas högsta kvalitet. Skyltar visar att en bank faktiskt fortfarande kan ge kunderna ränta på deras sparade pengar.

Pengarna har också räckt till att erbjuda kunderna den största, renaste och lyxigaste toalett jag någonsin sett här i USA eller någon annanstans i världen.

Tro nu bara inte att jag tyckr att alla våra banker skall se ut som den här. Tro heller inte att jag tycker att bankernas stora vinster och deras direktörers jättelöner på något sätt är acceptabla.

Däremot tycker jag att alla banker inklusive Swedbank i Vännäs borde kunna hantera kontanter.

I går kunde jag för andra gången notera ett ovanligt beteende från våra inbjudna matgäster.

I Sverige, eller åtminstone hemme hs oss i Brån, känns det artigt och rätt att bjuda sina matgäster att ta för sig av maten före oss från uppläggningsfaten. Ibland kanske t.o.m. från en gryta på spisen.

Häromdagen hade vi matgäster, ett par av Peggys allra äldsta vänner. Vi bjöd på en slags kyckliggryta, som tillagats just i en gryta, en alltför stor sådan för att ställa på bordet. Jag gjorde så en gest till kvinnan i paret för att få henne att förstå att hon nu kunde ta sin tallrik och själv ta för sig av grytan från grytan (!).

Hon såg då litet frågande ut och sa något i stil med: "Do you want me to…? Jag nickande ett ja varefter hon började fylla tallrikarna åt oss alla! Något blev fel kändes det som.

I går bjöd vi grannarna på äppelka, glass och kaffe. Jag sköt över fatet med kakan till kvinnan för att även nu försöka vara artig och låta henne ta först. Döm av min förvåning, när hon då skar upp fyra bitar och sedan fördelade dem mellan oss!

När Peggy sedan förde över glassförpackningen till mannen, började han på samma sätt som frun att servera oss alla en bit glass!

Sedan de gått hem, frågade jag Peggy om det som jag iakttagit var ett fullt "normalt" beteende bland amerikaner. Det framkom då, att hon var lika förvånad som jag.

Mr Forrest LaVanway (98)

Jag vet inte det möjligen kan ha att göra med mitt verksamma liv inom äldreomsorgen. Att prata med gamla och livserfarna människor ger mig så mycket.

I dag besökte vi en avlägsen släkting till Peggy. Han heter Forrest LaVanway och är 98 år.

Han och jag hade ett långt samtal alldeles för oss själva. Han berättade om delar av sitt liv, som verkligen varit innehållsrikt. Jag var fem år, när han flyttade till det hus, där han nu bor med sin handikappade son och dennes fru.

Det skulle leda för långt att återge hans berättelse. Men att få samtala med en så gammal man, vars minne var perfekt "made my day". Hans humor genomlyste det mesta han berättade. Han gladde sig åt att inte hela hans kropp hade åldrats samtidigt. Han är nästan blind och hans hörsel är nedsatt. Gå gör han med stöd en rollator.

Han gladde sig särskilt åt att hans hjärna ännu inte lagt av som synen och andra funktioner. Jag kunde ärligen stödja honom i hans egen uppfattning om sin välfungerande hjärna.

Hans humor ligger på samma och för många tveksamma nivå som min. Vi hade verkligen att trevligt samtal tillsammans och kunde skratta högt åt varandras skämt. Det är f.ö. tämligen ovanligt att jag skrattar högt, men nu gjorde jag flera gånger.

För 3-4 år sedan körde han sin egen bil. Han berättade för mig att hade att välja mellan sitt eget liv och bilens "liv" och kom då fram till att han trots allt var för ung för att dö. "Dö" fick i stället bilen göra, ett lätt beslut f.ö. eftersom den var färdig för bilskroten.

Bilden visar en av de många entrédörrarna till Borgess Hospital i Kalamazoo, Michigan.

Skylten "No Weapons Allowed" blev en värdefull upplysning för oss. Jag fick nämligen lov att genast gå tillbaks till bilen och där lämna min pistol, som jag som vanligt käckt bar instoppad i byxlinningen.