För ett par timmar sedan fick jag en "beställning" från min son. Den är nu effektuerad.

Han var ute efter ett speciellt headset, som ännu inte hade börjat säljas I Sverige. En snabbkoll på internet visade att det fanns hos Best Buy, som ligger ca 10 minuter härifrån.

I detta stora elektronikvaruhus fann vi det bäst att fråga en expedit var vi kunde hitta headsetet. Hon visste precis var det fanns, eftersom det var hon som hade tagit emot leveransen bara för ett par dagar sedan.

Bara en kund hade frågat efter det hittills. Snart kommer det att sitta på huvudet på vårt kära barnbarn Alvin i Åkersberga. Förmodligen kommer överlämnandet av headsetet att ske på Arlanda på fredag.

Strax bakom vårt hus finns ett av traktens stora blåbärsodlingar.

Än är de inte mogna, blåbären.

Vad skulle vi tänka om vi mötte någon I Vännäs med ett sådant här vapen på ryggen?

Nyligen lärde jag mig litet mer om olika vapenlicenser i Michigan. Ett mycket märkligt förhållande råder.

Man kan ha en "vanlig" vapenlicens och då ha rätt att köpa och äga vapen. Ett snäpp högre är att samtidigt ha rätt att bära det licensierade vapnet dolt under kläderna t.ex. "käckt" nedstoppat I byxlinningen (a concealed weapons permit). Man anses tydligen farligare om man bär sitt vapen gömt och osynligt för omgivningen.

Detta innebär att det är helt ok för den som har en "vanlig" vapenlicens att öppet bära omkring sitt vapen ute I samhället. Vi har dessbättre bara sett något sådant en gång under alla våra resor runt om i USA. Den som t.ex. har ett halvautomatiskt gevär kan alltså gå omkring med det hängande i sin bärrem på ryggen!

Jag läste en kritisk artikel om detta. I den tog man upp problemet för polisen att veta om de ser en bankrånare på väg att råna en bank, en terrorist på väg att skjuta någon viktig person eller en som är på väg till en skola för skjuta folk där.

Än en gang (jag skrev det I ett tidigare blogginlägg) – en av våra bästa vänner, en skör liten kvinna tillika pensionerad psykologie doktor, ser inga skäl att ändra de amerikanska vapenlagarna.

Dagens äventyr inser jag nu inte riktigt går ihop med min övertygelse I olika avseenden när det gäller dödsbringande vapen.

Eller gör det det ändå. Hjälp mig att bedöma saken. Om en stund skall jag bege mig till en man, som vi kallar vår svenske vän. Han bor bara några miles härifrån och min plan är att cykla dit.Han är född av svenska föräldrar I USA men talar ändå bara engelska.

Han har utmanat mig I prickskjutning med alla de olika vapen som han har. Jag ser nu med barnslig förtjusning fram emot detta, precis som jag fram emot så mycket annat just med "barnslig förtjusning".

Om jag inte missuppfattade honom, så har han tre olika vapen, två gevär och en pistol. Jag har hittills inte avlossat en enda skott med en pistol eller revolver och ser särskilt fram emot detta. Sista gången jag sköt med eldhandvapen var för över 50 år sedan, I lumpen alltså.

Han har alltså tre vapen och han är inte jägare. Hur kan jag nu se fram emot att använda dem, när jag samtidigt tycker att USA:s vapenlagar är så totalt oacceptabla? Nu drar jag nytta av att de är så pass frikostiga som de är. Min grundinställning till vapen är att de bara är till för att döda och att göra det under jakt är det enda acceptabla.

Prickskjutning går ju precis lika bra med luftgevär, vilket f.ö. är den typ av prickskjutning som jag ägnat mycken tid under min ungdom åt.

Bara jag nu inte skjuter mig själv I foten…

Nu när vi bara har några få dagar kvar, innan det är dags att åka hem, har det vanliga störningsmönstret gett sig tillkänna.

Jag har nämligen börjat tänka på uppgifter som väntar därhemma. De handlar om en blandning av uppgifter av olika slag, men lyckligtvis mest sådana som jag ser fram emot. En och annan finns också av motsatt karaktär.

Talesättet ”borta bra men hemma bäst” gäller dock för mig och jag tror att det även för det i viss mån för Peggy.

Häromdagen räknade jag långtradare, medan Peggy körde. Under 10 minuter längs highway 94 mellan Riverside och Chicago mötte vi och körde om totalt 150 långtradare.

Jag skulle väldigt gärna vilja veta förhållandet mellan frakter på väg och järnvägsfrakter såväl här i USA och Sverige. Med litet energi och tillräckligt intresse borde det väl vara möjligt att ta reda på detta med hjälp av Google och det s.k. nätet.

Vi är nu återigen i Grand Rapids på en irländsk jam. Direkt vi kom in i rummet började en av fiolspelarna helt felfritt, som jag kunde höra, att spela en mycket känd folkmusiklåt. Man känner numera till att vi kommer från Sverige.

Peggy fortsatte därefter med annan svensk låt till allas förtjusning. Men nu är det full fart på irländsk musik. Peggy spelar penny whistle och hennes väninna hammered dulcimer. Övriga hänger med på sina instrument, bl.a. fioler, mandorin och fler penny whistles.

Jag roar mig med vår i-Pad.

På tomten finns några vinstockar. Tyvärr är vi aldrig här när vindruvorna mognat, så att vi kan njuta av dem.

På tomten finns ett litet persikoträd, vars frukter vi heller inte kan äta eftersom den mognar sedan vi åkt hem.

Någon gang I framtoiden kommer vi att vara här längre perioder och då först ges vi möjlighet att äta vindruvor och persikor direkt från rankan/trädet.

För en ickebondpojk’ som jag ser det här ut som vete, som snart borde kunna skördas.

Kanske har jag fel både vad gäller sädesslaget och mognadsgraden. Ingen torde dock kunna  rätta mig heller bara genom att se bilden.

Det gröna i bakgrunden är majs. Bilden är tagen I den södra tredjedeln av Illinois. Bakom fotografen star oljepumpen, som jag vidade I ett tidigare inlägg.

Olja pumpas ur jorden samtidigt som fälten omkring har nästan skördefärdig vete

Mil efter mil körde vi genom Illinois bördiga åkermark med 30 cm hög majs och gula vetefält. På de flesta av fälten stod jättestora bevattningsanläggningar, som medan de rörde sig I stora cirklar sprutade vatten till de törstande växterna.

Allt detta var förstås imponerande för oss som är vana vid Bråns måttligt stora åkrar. Anblicken av oljepumparna var nog kanske ändå det märkligaste. Här är och där stod de och pumpade "dollar" ur marken till ägarna.

Filmen är tagen med I-Paden som jag inte är så van vid. Det är min ursäkt för det dåliga slutet.