Var sitter felet?

Härmed vill jag erkänna att jag inte förstår mig på på poesi. Därmed avslöjar jag något som jag kanske inte borde avslöja, nämligen min helt ”okulturella” personlighet.

Då och då undrar jag vad det är som fattas mig eller vad det hela beror på. Poesi säger mig totalt ingenting och så har det varit hela livet, d.v.s. den del av livet som jag har förbrukat. Än lever jag ju och kan väl väl därför inte utala mig mig om hela mit liv. När kan jag det förresten? När jag levt hela livet ut, kan jag ju inte längre uttrycka vad jag gjort och upplevt under det avslutade livet. Svammel, svammel tycker nog fler än jag nu…

Kan det vara så att jag inte gillar poesi därför att det krävs så mycket fantasi och engegemang i det man man läser för att få ut något vettigt av poesin? Jag har nog inte tillräckligt av den varan.

Beror min likgiltighet inför poesi på min uppfostran. I mitt barndomshem fanns ingen poesi att läsa och aldrig hörde jag mina föräldrar prata om poesi eller läsa upp dikter ur minnet. Där fanns sannolikt inga sådana minnen. Nedanstående dikt är ett för mig obegripligt invecklat sätt att beskriva verkligheten.

Vilket är felet i min mentala utrustning som är orsaken till mitt totala ointresse för poesi? Samma ”fel” torde vara det som gör mig lika onitresserad av abstrakt konst.

Många gånger har jag cyklat, sprungit och gått längs samma väg men aldrig ”känt hur det ångat ur diket, känt syran och hur det kryper inne i skorna”. Och OM jag hade gjort det, skulle jag fått anledning fundera över vad som mina sinne rapporterat till mitt medvetande.

Följande dikt är för mig ett märkligt sätt att beskriva verkligheten.

Ur Pär Hanssons Tobackadikt, Vi plockar bär i civilisationen, 2012:

Det ångar ur diket, vet detta, känn syran, hur det

kryper inne i skorna

blodet föds med de sluttande åkrarna

Tobacka flimrar, om jag hänger ut såhär, minnen

byts ut, historien skrivs om, varje sekund, ord tänds

och slocknar, jag rullar ner i dalen gräset lyser

om jag hade stannat

om jag hade gått min väg eller vridit styret bara

några centimeter b e r g s b l o m m o r n a

Kikar nedåt höljan och de svarta virvlarna

vid foten av sandåsen, jag behöver inte döda

sönderdela och förtära

öringen som vakar där Trinnan vänder in i Gullbäcksslyet

eller öringen som vaktar öringen som nyss

tog en slända i virveln och gick ner igen ljudlöst

mot bottensanden

nedströms oljefatet och någons gamla bockstyre

väntar öringen på mig