Arbetarskydd anno dazumal

När kraftverket i Porjus byggdes fanns en mycket tveksam regel i arbetsgivarens avtal med bergsprängarna. Vad den hade för syfte är inte helt lätt att förstå.

Enligt guiden var sprängarna tvungna att från sin låga timpenning på mindre än en krona själva stå för stubintråden. Detta blev förstås ett incitatment för dem att snåla på stubintråden. Ju modigare eller mest dumdristig man var desto kortare stubintråd använde man förstås till sina laddningar.

Arbetsgivaren, staten, sparade därmed kostnader för stubintråd samtidigt som arbetsuppehållet efter ropet ”Eld i berget” blev kortare. Kunde detta verkligen vara skälen till att stubintråd inte tillhandahölls av arbetsgivaren? Sett utifrån dagens arbetarskyddslagstiftning var denna olycksdrivande regel förstås helt vansinnig.

Men orsakade den så många sprängningsolyckor, som man skulle kunna vänta sig? På en fråga till guiden blev svaret att ”bara” sju olycksfall med dödlig utgång inträffade under byggnadstiden. Om dessa var en följd av sprängningar eller av annat, visste dock inte guiden. Säkerligen fanns många fler farliga arbeten än sprängning under byggnadstiden.