En svår uppväxt

Vad gör man om man som liten hamnar i svår miljö, där möjligheten att växa och utvecklas normalt redan från början är starkt begränsad?

Omgivningen kanske dömer ut ens möjligheter att bli ”något”. Betyder det att man därför lika gärna kan ge upp sitt liv eller åtminstone huka sig och leva vidare märkt av ens usla uppväxtförhållanden?

På vår promenad längs Lånforsleden i dag mötte vi en en individ (herr Picea Abies), som trots ogynnsamma uppväxtförhållanden ändå nu står stark och reslig och blickar ut över betydligt mindre ”bröder” och ”systrar”. Det fanns inga som helst tecken på handikapp eller andra svårigheter orsakade av ”barndomsåren. Tvärt om!

Hen hade alldeles oplanerat hamnat på en stor sten, varför hen tvangs att med sina rötter omfamna stenen för att utanför den hitta det vatten och den närig som den behövde. Det mäktiga rotsystemet gav ett otvetydigt intryck av att hen inte så lätt kunde kastas omkull.

Jag tror att många människor som haft det svårt under uppväxttiden, precis som den här granen, med tiden blivit mycket stabila människor. I motsats till granen kan man oftast inte se några som helst spår av vad det en gång var som gjorde uppväxten svår. Motsatsen gäller beträffande granen med sina märkliga rötter.