Alice Babs förvaltare

I går kväll såg jag TV-programmet om Alice Babs och upprördheten över hur hennes förvaltare förbjudit vänner och bekanta att besöka henne.

Jag inser förstås att programmet inte gav en total bild av ärendet. Några synpunkter har jag ändå på det som berättades. Att det fanns starka skäl som talade för att förvaltare hade utsetts för henne, finns det ingen anledning att betvivla. Vilka dessa skäl var, framgick dock inte av programmet. Att ha ”flera demensdiagnoser” är inte tillräckligt.

Programmets syfte var säkert inte att ytterligare göra det svårt för kommunernas överförmyndare att få tag på gode män och förvaltare. Men inte kommer det att bli lättare efter ett sådant här tendensiöst program. Och inte känns det särskilt trevligt för oss som redan har uppdrag som gode män och förvaltare, när programmet visat upp en så maktberusad förvaltare som kvinnan i programmet, Alice Babs förvaltare alltså.

Hur hon kan ha kvar sitt uppdrag, förstår jag inte. Av vad som kom fram av programmet bestämmer hon allt i sin huvudmans ställe (hon kallade sig själv för huvudman?). Man kunde se hur hon riktigt njöt av den formella rätt som fått av Tingsrätten att företräda sin huvudman. Kommunen sas ha förtroende för henne, men har också överförmyndaren det?

Jag reagerade kraftigt mot förvaltarens beslut att inte tillåta huvudmannen att ta emot besök som förvaltaren inte först hade godkänt. Lika kraftigt reagerade jag över att boendets personal så blint lydde direktiven från förvaltaren. Som jag förstått har nu även socialstyrelsen reagerat över detta.

I min förvaltarroll var jag en gång med om att personal ville att jag skulle förbjuda en person från att besöka min huvudman, eftersom en annan av huvudmannens närstående ville det. För mig var det mycket enkelt förklara att det varken ville eller kunde jag göra. Jag kan fortfarande omöjligen tänka mig en situation, där jag skulle vilja pröva rätten att göra det. Möjligen skulle jag kunna be någon att inte besöka min huvudman, men bara om huvudmannen tydligt bett mig göra det, men inte annars.