”Mediastalkare”

Genom mitt engagemang i ett visst (!) tillsättningsärende i Umeå har jag fått många nya bekanta. En av dessa har gjort sig förtjänt av ett särskilt omnämnade men för hans egen skull låter jag honom vara anonym för läsarna.

Av någon anledning har han avstått från att kommentera mina blogginlägg. Kanske har han varit rädd att de skulle läsas av allt för många av hans egna supportrar. Eller så har han avstått medveten om sin oförmåga att föra en debatt på ensaklig och allmänt hyfsad grund.

Däremot har han skrivit ett antal e-brev till, som alla ytterst har varit menade att försvara tjänstetillsättningen. Av dessa har jag bl.a. fått veta hur allmänt fel jag haft, att han har en politiskt borgerlig uppfattning, att han haft ”riktiga” jobb i motsats till mig som varit kommunanställd och att inte alls förstått något i sammanhanget.

Han har vidare ägnat mycket energi åt att tala om allt som han uträttat i sitt liv och åt att nämna massor av kändisar som han mött och arbetat med genom åren. Allt detta förmodligen för att få mig att känns mig liten, eftersom jag ju ”bara suttit framför ett skrivbord i hela mitt liv” och därför inte begriper något alls av livet utanför kommunsektorn.

Blogginlägg har han sagt sig inte alls bry sig om. Han föredrar i stället att publicera sina väl genomtänkta inlägg på den största lokaltidningens debattsida bevars. Men i sitt senaste e-brev har han dock bestämt sig för att läsa åtminstone mina blogginlägg! Jag tar tacksamt mot alla läsare men hoppas förstås att han till sist också skall förstå det jag skriver.

Eftersom jag normalt inte skulle ens tänka tanken att publicera privatbrev som jag får, har jag funderat en stund om jag den här gången skall göra ett undantag från denna självklara inställning. Jag väljer att göra det, men tillåter honom ändå gömma sig bakom anonymitens skydd. Så här skriver han, knappast värdigt en välkänd debattör hos VK: