Få torde ha undgått den uppmärksamhet som en känd umeåprofil fått för sitt orädda sätt att exponera sig sjungande och spelande sin alldeles egna punklåt.

Jag gillar den grabben eller ”gubben” som en kommentator till hans låt i Youtube kallar honom. Att jag gillar honom beror just på detta att han vågar sig på att göra det han själv tycker om utan att rädas för vad andra kan tycka om det.

Åter till kommentaren i Youtube… Där sägs han vara ”en lönnfet gubbe”. Som så ofta behövde jag för min amerikanska fru översätta ett ovanligt ord. Hon visste förstås inte vad ”lönnfet” står för. Däremot vet hon vad en gubbe är och nu vet hon t.o.m. att hon faktiskt själv är gift med en lönnfet gubbe.

Min förklaring till henne kopplade jag till uttrycket ”i lönndom”, d.v.s. i hemlighet. Att i hemlighet vara fet röjs alltså först sedan man tagit av sig skjortan.

I morse insåg jag att ”i lönndom” och ”lönnfet” tydligen är begrepp som bara vi äldre förstår. Jag frågade t.ex. i morse två tonåringar om de kände till begreppen. Det gjorde de inte.

Huruvida en punksjungande partiledare kommer att locka väljarna återstår förstås att se.

Bjön Söder, SD, och sannoliktmånga fler i hans parti hävdar nu att samerna inte är svenskar och kommer heller att kunna bli det. Jag förstår inte hans förklaring till sin ståndpunkt. Det väcker dock minnen från mitt tidigare liv nära samernas och deras liv och kultur.

Samediakonen Arvid Kaddik från Arjeplog var i nära 40 år min svärfar. På bilden överlämnar han stolt Arjeplogs sameförenings gåva, ett vackert gehäng eller gouddat, till kung Gustav VI Adolf som 1952 besökte även Arjeplog på sin eriksgata. Gehänget hade tillverkats av Anton Enarsson, också han från Arjeplog.

Under mina många år med Arvid insåg jag hur stark hans identitet som same var. Det rådde ingen som helst tvekan om han såg svenskarna som ett folk och samerna som ett annat. Det är klart att han i ett avseende såg sig själv som svensk och det inte minst när det gällde hans vördnad för ”konungen” – han sade aldrig ”kungen” – och kungahuset i övrigt.

Jag minns särskilt de många gånger jag hörde honom benämna andra än samerna för just ”svenskar”. En gång gjorde han det i ett sammahang, som jag senare tydligt kunde se att han ångrade. För göra bilden av hans syn på samer kontra svenskar ännu tydligare, vill jag berätta följande:

Han hade vid ett tillfälle besök av en annan same i sitt hem. De satt och pratade om ditt och datt, ja faktiskt småskvallrade litet om gemensamma samebekanta. Jag fanns i samma rum och kunde inte undgå att höra vad de pratade om. Så kom de att nämna en sameflicka som nyss gift sig. Då säger Arvid ungefär så här:

”Tänk att en så präktig flicka inte kunde hitta en samepojke att gifta sig med utan gjorde i stället med en svensk.”

Jag kunde inte låta bli att senare på dagen ta upp det hade sagt med honom. När jag då smått oförskämt påminde om att hans ”präktiga” dotter Karin, 50 % same, ju hade gift sig med mig, 100 % svensk, räckte den blick han då gav som ursäkt.

För en vecka sedan knackade Lennart Forsberg ner några personliga tankegångar med anknytning till tv-programmet ”Allt för Sverige”. Resultatet av tänkandet skickade han sedan till Västerbottens Kuriren, där kultursidan avböjde publicering och debattsidan inte svarade alls. Han säger sig nu undra över om det han knackat ner var uppenbarligen alldeles för knackigt. Det tycker inte jag och publicerar därför hans personliga tankegångar här, som ju också innebär att det hamnar i VK på ett sätt.
Så här skrev han:

”Flyktiga eftertankar i skuggan av ett tv-program

Jag brukar se på tv-programmet ”Allt för Sverige” med stor behållning. Det ger mig underhållning och fyller mig med eftertanke – och det får tårarna att trilla på mina kinder. Det får mig också att tänka på sverigedemokraterna i dagens Sverige. Kan man vara sverigedemokrat och beröras på samma sätt som jag av ”Allt för Sverige”?Jag tror inte det.

Att se de amerikanska ättlingarna ta del av sina förfäders umbäranden i Sverige är gripande. De faller i förtvivlad gråt, när de får ta del av berättelser om okända släktingars strävsamma tillvaro…

Berättelserna får mig att i tanken resa tillbaks till en annan tid, när människor flydde Sverige i hopp om ett drägligare liv i Amerika. Så var det i Sverige för bara 100 år sedan – för att inte tala om hur det var på 1800-talet… Det finns massvis med böcker att läsa om den tiden.

Jag har roat mig (ja, faktiskt!) med att läsa gamla tidningar från Kungliga biblioteket. Projektet ”Digitaliserade dagstidningar” är nämligen tillgängligt via nätet. Det omfattar i dagsläget bara 24 små tidningar från förr, men det räcker för att jag ska upptäcka många paralleller mellan förr och nu.

Idag har Sverige 9,5 miljoner invånare. 1820 hade Amerika 9,5 miljoner invånare.

Idag tar Sverige emot många invandrare. För hundra år sedan tog Amerika emot många invandrare.

Idag har många invandrare svårt att få jobb i Sverige. För 100 år sedan hade många svenskar svårt att få jobb i Amerika.

Idag förfäras vi av de illegala människosmugglarna som mot betalning försätter människor på flykt i stor fara. För hundra år sedan fanns emigrantagenter i Sverige, som mot betalning lovade förtvivlade svenskar guld och gröna skogar i Amerika och Australien.

Idag gör myndigheterna i Sverige bedömningar, som ibland tvingar flyktingar att återvända till sitt hemland. För hundra år sedan skickades nyanlända svenskar hem från Amerika om de var mindre bemedlade, förståndshandikappade eller saknade förmåga att försörja sig.

Idag framställs Sverige av somliga som ett paradisiskt land på väg att locka till sig all världens invandrare. För hundra år sedan framställdes också Sverige som ett paradis. En fransk tidning berättar om Orsa som platsen där allt är skattefritt och gratis – även telefon och spårvagn!

Idag tycker en del politiker att invandrare ska språktestas. För hundra år sedan kunde inte vuxna utan språkkunskaper invandra till Amerika.

Idag kan man tjäna pengar på att erbjuda s k asylboende. För hundra år sedan tjänade s k prejare pengar på de som klev i land i New York – det handlade då om ekonomisk utpressning, bl a genom att sälja tågbiljetter mot okänt mål till överpris.

Idag tycker en del politiker att antalet invandrare i Sverige ska begränsas. För hundra år sedan begränsades invandringen till Amerika, för att för nittio år sedan bara tillåta ett 1000-tal svenskar per år att landstiga i New York.

Likheterna mellan förr och nu får mig att känna ödmjukhet inför den nöd och och det lidande som många människor i världens oroshärdar nu utsätts för. En liten notis i tidningen Kalmar från den 26 juli 1907 förstärker den känslan.

Tidningen berättar om Nils Christiansson och hans familj med fru och sex barn som klev i land i Boston. Där noterade myndigheterna att den äldsta dottern Greta-Maria, 14 år, var – som man sa på den tiden – mindre vetande.

Fadern Nils Christiansson beslöt då att vända åter till Sverige med sin dotter Greta-Marie, varvid myndigheterna i Boston konstaterade att familjen utan faderns närvaro saknade försörjningsmöjligheter – därför fick även de övriga familjemedlemmarna återvända till Sverige och en tillvaro utan ägodelar – de hade ju sålt alla sina tillhörigheter för att kunna betala båtresan över Atlanten.

Sådana berättelser är vardagstillvaro för många flyktingar idag. Det är sådana berättelser som gör att jag idag har så svårt att ta till mig sverigedemokraternas invandrarkritiska politik. För mig är människor på flykt från misär något mycket mer än enbart volymsiffror på ett Excel-ark. Det är människor i behov av hjälp och stöd, när nöden är som störst – människor som är värda omtanke och solidaritet utan att förvandlas till siffror (för att inte säga slagträn) i den inrikespolitiska debatten.

”Allt för Sverige” må låta som ett motto för sverigedemokratisk propaganda i vissa öron – men för mig har det varit ett ögonöppnande tv-program som gett mig invandrarpolitiska insikter. För mig får gärna ”Allt för Sverige” om sisådär hundra år vara namnet på ett underhållningsprogram, som ger framtidens tv-publik lärorika insikter om den flyktingdramatik som just nu utspelar sig i Mellanöstern och Nordafrika.

Lennart Forsberg”

• Kommentarer

Nu har jag bytt ”toppbilden” bara för att visa vädergudarna hur det skall se ut den här tiden på året. Regn så här nära jul passar inte alls.

I går gjorde jag en sökning på Google på min sedan länge avlidne svärfar, Arvid Kaddik. Det jag fann var synnerligen överraskande.

Jag fann nämligen en ljudupptagning daterad 1943, där han jojkar. Det mest överraskande var att han under vår nära 40 års långa bekantskap inte hade nämnt ett enda ord om detta. Inte heller hade han jojkat för oss.

Kanske visste han inte att hans jojk skulle arkiveras. Att den i dag skulle vara åtkomlig för alla på vår jord, som har tillgång till internet, visste han definitivt inte.

Arvid bodde i Arjeplog och dog där på sjukstugan med sin fru Sigrid, dottern Karin och jag vid sin sida. Nyårsaftonen 1994 blev hans sista. På nyårsdagen 1995 avled han i en ålder av 91 år.

Hans jojk ”lever” fortfarande och här kan man lyssna på den.

I staten Michigan, USA, har den första politiska instansen, ”The House of representatives”, tillstyrkt en lag som ger alla rätt att vägra service, om den skulle strida mot deras religiösa tro. I Michigan är republikanerna i majoritet i såväl i The House som i senaten, där lagen också måste antas, innan den börjar gälla.

”Michigan House Republicans just passed a religious ”license to discriminate” bill, which would allow anyone to refuse service to anyone and claim their ”religious beliefs” require them to discriminate.”

Om den skulle antas av senaten i Michigan och om inte guvernören Rick Snyder uttalar sitt veto mot den, skulle lagen, ”lagen om religiös frihet” sedan kunna medföra t.ex. följande:

En farmaceut skulle kunna neka att expediera en läkarordination för födelsekontroll eller HIV – om det stred mot hens religiösa övertygelse.

På akutmottagningen skulle en läkare eller sjuksköterska kunna vägra att behandla en homosexuell person som kräver omedelbar behandling – om deras religiösa uppfattning stred mot homosexualitet

En lärare skulle kunna vägra att undervisa barn från samsexäktenskap – om sådana äktenskap stred mot hens religiösa uppfattning

En anställd hos körkortsmyndigheten skulle kunna vägra att utfärda körkort till någon som gått igenom en skillsmässa – om det enligt hans religösa tro är fel att skilja sig.

”For example, under the Religious Freedom law, a pharmacist could refuse to fill a doctor’s prescription for birth control, or HIV medication. An emergency room physician or EMT could refuse service to a gay person in need of immediate treatment. A school teacher could refuse to mentor the children of a same-sex couple, and a DMV clerk could refuse to give a driver’s license to a person who is divorced.”

Att guvernören Snyder skulle stoppa lagen med sin vetorätt är föga troligt, eftersom också han är republikan. Guvernören i Arizona stoppade lagen genom sitt veto. Hon (Janice Kay ”Jan” Brewer) är också republikan.

Jag tror inte ens att Sveriges mest extrema riksdagparti skulle kunna tänka sig att lansera ett liknande lagförslag, även om de kanske mellan skål och vägg nog skulle tycka att det trots allt inte är så dumt.

Under alla de år som jag fått det skrivit publicerat i VK har inte kunnat förstå, varför man där i stort sett alltid ändrar rubriken på det jag skrivit. Det har då gällt insändare, debattinlägg, korta referat på föreningssidan m.m.

Mot de av VK satta rubrikerna har i och för sig inte haft något att invända. De har speglat innehållet i det skrivna lika bra, men inte bättre, än vad mina egna rubriker gjort. Längden på dem har inte heller skiljt sig från längden på mina. Men som sagt, varför ändrar man mina rubriker? Dessbättre har man dock inte ändrat själva innehållet i det skrivna.

”Vännäs satsar på moduler” är en rubrik i dagens VK, som direkt fångade min blick, när jag öppnade den sidan av tidningen. Sakinnehållet i rubriken kändes inte direkt nytt, eftersom moduler i ganska stor omfattning redan används i kommunen.

Redan ingressens två första ord, ”Tillfälliga bostäder” anger vad det är för moduler som kommunen nu enligt rubriken påstås satsa på. Om rubriken var avsedd att locka till att läsa artikeln – som det ju är med rubriker ibland – så fick den mig att läsa den.

Att ett så ovanligt kommunalt beslut som att använda moduler för att ordna bostäder hade kunnat fattas över en natt, hade jag svårt att tro på. Och så är det inte heller. Informationen i rubriken är felaktig och måste vara satt av någon som inte kan se någon skillnad mellan en inlämnad motion och fattat beslut!

Än så länge rör det sig bara om en motion från Monica Wahlström (Fp), ett förslag alltså som innebär att kommunen borde göra det rubriken alltså påstår att den redan gör, d.v.s. satsa på moduler som bostäder för väntade flyktingar. Tiden mellan att en motion lämnas, remitteras till aktuell förvaltning, utreds, leder till beslut och sedan verkställighet är vanligtvis tämligen lång.

Den aktuella och missvisande rubriksättningen lär oss att inte alltid lita på rubriker i VK. Artiklarna under rubrikerna bör också läsas. Varför ens egna rubriker måste ändras förblir tillvidare en VK-hemlighet för mig.