Riksdagskvinnan (M) och jobblinjen

Media har nu påpassligt informerat om hur f.d. riksdagsledamoten Elisabeth Björnsdotter Rahm (M) sedan riksdagsuppdraget upphört numera tycks uppfatta innebörden av den s.k. jobblinjen. Nu tycks hon också vara mer inne på den tidigare så förhatliga bidragslinjen.

I dag får hon ett ”bidrag” från staten i form av inkomstgaranti på hela 48 000 kronor i månaden. Bidraget, jag fortsätter att kalla det just ”bidrag”, är till för att klara sitt uppehälle i väntan på arbete. Arbete är precis vad den f.d. riksdagsledamoten väntar på och även ivrigt söker enligt egen uppgift.

Direkt frågar man sig då förstås hur svår hennes situation som arbetssökande är. Är kanske riksdagstiden hennes enda merit? Saknar hon utbildning? Har hon möjligen något dolt arbetshinder, som gjort att hon efter flera månader ännu inte har lyckats få ett arbete?

Nu är det faktiskt så att hon har en utbildning som sjuksköterska, ett bristyrke med andra ord. Jag hörde henne säga att hon nu känner att hon vill byta yrkesinriktning och underförstått därför troligen inte sökt jobb som just sjuksköterska.

Naturligtvis måste detta tolkas som en ganska normal underlåtenhet. Om hon hade gjort det, hade hon fått avstå från det fina månatliga bidraget på 48 000 och i stället fått nöja sig med en långt lägre sjuksköterskelön.

Att som moderat i detta läge strunta både i syftet med arbetslinjen och den inbyggda aversionen mot bidrag, är både mänskligt och förståeligt samtidigt som det starkt får mig att ifrågasätta just den här moderatens verkliga syn på arbetslinjen och bidragsberoende. Hon tycks mena att detta bara gäller andra, som liksom henne själv, föredrar att inte arbeta utan i stället leva på bidrag från skattebetalarna.