En handikappads ”klagan”

Normalläget för mig är att inte se mig själv som handikappad eller ens ha några funktionsnedsättningar, som man väl säger nu för tiden. Förvisso har jag dock det, en funktionsnedsättning som så många fler än jag har. Nedsatt hörsel, alltså.

I går var vi i en fullsatt restaurang och iunder hela tiden där spelade ett jazzband. Vid vårt bord satt fyra av våra vänner och två av dessa träffade vi för försa gången sedan i våras. Det fanns förstås mycket att prata om. Pratade gjorde också de övriga fem vid bordet. Det gjorde förstås också de flesta av de övriga, glada men nyktra matgästerna. Jag ansträngde mig hela tiden till det yttersta för att hänga med i vad som sas. Tyvärr var detta i stort sett omöjligt, trots mina nyligen utprovade nya hörapparater.

Att förstå det andra säger på sitt eget modersmål, kräver långt mer än hyfsade kunskaper i det modersmålet. Man måste framför allt HÖRA varje stavelse i de ord som sägs. Om konversationen skulle presenteras för mig i skriftlig form, torde jag nog förstå minst 95 % av den.

Den miljö jag befann mig var utan tvekan den absolut mest olämpliga för min nedsatta hörsel. Hörapparaterna gjorde inte saken bättre, kanske snarare värre. Utan dem skulle ljuden från sorlande matgäster och den högtalarförstärkta musiken möjligen ha varit lättare att godta. Men då hade jag missat än mer av vad som sas vid vårt eget bord.

Som tur satt jag med goda vänner, som känner mig, och som inte tar min tystnad som tecken på bristande intresse eller en rent allmänt avsaknad av mentala förmågor för att kunna delta i samtalet. ”They know, thank God, that I´m not mentally retarded”.

Jag är i detta mångfacetterade land för 25:e gången och vill absolut inte att detta blogginlägg skall tas som en klagan över att det här finns så många miljöer med höga ljud och att man här inte pratar svenska. Jag bestämmer ju själv om jag vill åka hit och jag bestämmer också själv vilka för min höselnedsättning olämpliga miljöer jag vill gå till.