… skrev jag detta som ett blogginlägg i VK. I dag kan jag konstatera att jag tycker likadant som då. Jag tar mig friheten att än en gång återanvända ett tidigare blogginlägg.

En farfars reflektioner

Två hela dagar ensam tillsammans med min då fyraårige sonson (”snart fem”, enligt honom själv) ger anledning till många tankar. Det är säkert inget unikt med dem, men jag vill ändå ta upp dem här.

Allt annat överskuggande är utan tvekan min egen känsla av lycka över att överhuvudtaget ha barnbarn och att under hela två dagar så här få ”rå om” ett av dem. Lyckan som ligger i att ha barn förflyttas därmed ett steg vidare till barnbarnet. Många människor saknar av olika skäl egna barn men kan i stället på olika sätt glädjas åt andras barn.

Det är lätt att bli rörd av att märka hur beroende ett barn är av sin vuxna omgivning. Som den naturligaste sak i världen söker sig den lilles hand till tryggheten i farfars hand, så snart omgivningen känns hotande eller på något sätt otrygg. Det kan då vara trängseln i ett varuhus, trafiken längs en gata som skall korsas eller bara en litet för realistiskt skrämmande scen i ett barnprogram på TV. Upplevelsen av en varm barnbarnshand som söker sig till tryggheten i min hand stannar länge kvar i mitt minne.

T.o.m. det för de flesta välbekanta innebörden i ropet ”färdig” utgör ett slags mycket konkret bevis för den tillit som ett barn kan visa en vuxen som för tillfället utgör hans viktigaste trygghet.

Och alla dessa frågor på temat ”varför det då”?, som ett barn måste ställa om och om igen för att allteftersom lära sig förstå alla de tusentals saker i livet som det behöver för sin utveckling och som en vuxen måste lära dem. Ibland kan frågandet vara tröttande och särskilt då när ens förklaring aldrig tycks vara tydlig nog. Men skulle ett barn kunna utvecklas normalt, om det inte ständigt sökte svar hos en vuxen på de många mysterier som de fortlöpande ställs inför?

Alla vuxna, inte bara far- och morföräldrar, borde ges möjlighet att ensamma vara tillsammans med barn. En insikt som de då skulle få är komplexiteten i barn-vuxenrelationen, arbetsmängden, betydelsen av en nära relation till barn samt mängder av annan information för att bättre kunna förstå barnfamiljers verklighet. Och givetvis också för att bättre kunna förstå barn, som nog är det allra viktigaste för oss alla i samhället.

Ett besök på Åkersberga köpcenter, där ett av målen var att besöka den stora leksaksaffären som finns där, fick mig att inse något annat som för många föräldrar måste vara ett ”problem”. Jag tänker på det enorma utbudet av mycket dyrbara leksaker. Nu var det barnbarnet som visade MIG runt och ivrigt lät mig förstå, vilka av dessa saker som han INTE hade men som han förstås önskade sig till jul. Många av sakerna hade vi redan tillsammans sett på TV i de försåtliga reklaminslagen i barnkanalen CartoonTV (eller vad den nu heter).

Nu visste jag i alla fall vad som stod högst på önskelistanlistan. Någon del bland de s.k. Transformers blir det nog från farfar Kalle och ”farmor” Peggy. Farfar vet nu vad Transformers är – men inte före besöket i leksaksaffären!