”Oppositionskrisen”

Regeringskrisen har det talats och skrivits mycket om den senaste tiden. Den verkliga krisen, den inom oppositionen, är nog lika mycket värd att lyfta fram.

Jag tänker nu på den kris, som många nog upplevt och som gjort många förvirrade och definitivt också fått många av oss att förlora förtroendet för några av våra riksdagspartier. En kris inom oppositionen är nog en bra beskrivning av vad som skett.

Inför hotet om misstroendeförklaring var det många ledande S-politiker som varnade inför konsekvenserna av en ”lyckad” misstroendeförklaring, d.v.s. problemen med att skapa en ny. Att varningen var befogad, visade sig rätt snart. Den kaxige ledaren för det största oppositionspartiet tvingades inse det tämligen omgående och då lämna ”walk over”, varefter talmannen lämnade över frågan om regeringsbildning till den man som riksdagen inte ville ha som statsminister kort tid dessförinnan. Poängen då liksom onsdagen omröstning visade mycket tydligt, att ingen av ”regeringsstörtarna” hade ägnat konsekvenserna av sitt agerande tillräckligt intresse.

En kris inom oppositionen måste det väl ändå anses vara, att man från det hållet inte kunde vänta med sin iver att störta regeringen tills det inte så avlägsna allmänna valet? Så akut var väl ändå inte behovet av regeringsskifte?