Hörselhandikappets konsekvenser

Det har tagit mig 80 år att riktig förstå vad den funktionsnedsättning, som dålig hörsel innebär, måste ha betytt för min pappa. Och naturligtvis även för den hörselskadades närmaste och för andra som den hörselskadade ”drabbar” med sin närvaro i olika sammanhang.

Jag förstår nu hur svårt det måste ha känts för min pappa, som inte fullt ut kunde bidra med sina tankar och synpunkter tillsammans med andra, eftersom han inte kunde höra allt som sas. Han tvingades av det skälet att sitta tyst och blev förmodligen betraktad som ointresserad, ja kanske rent av för dum att ha något klokt att tillföra.

Han kunde naturligtvis inte, liksom inte heller jag kan det, kräva att alla skulle ta hänsyn till hans hörselnedsättning, genom att tala tydligt, alltså inte mumla eller prata med en alltför låg stämma. Det hjälpte inte honom, och heller inte mig, att bland obekanta personer berätta om hörselproblemet. Eftersom de som då lovade hörsamma önskan om ett tydligare tal ofta i nästa minut glömde bort sitt löfte.

Allt detta har fått mig efter noggrant övervägande att fatta ett för mig viktigt och svårt beslut. Jag kommer aldrig mer att besöka några möten eller sammanträden. Jag inser fullt ut att jag med min närvaro inte kan bidra med något utan bara själv plågas av det utanförskap som jag upplever, när jag inte kan höra allt vad som sägs. Övriga mötesdeltagare behöver därmed inte i fortsättningen undra över varför jag är där och ser intresserad ut men inte har något att tillföra.

Några torde f.ö. mena att en 80-års gubbe helt enkelt saknar mental förmåga att fatta de svåra frågor som ”ungdomarna” diskuterar. Ingen och helt oberoende av ålder, som inte hörselmässigt kan ta del av vad som diskuteras, har den förmågan.