Den mumifierade lilla grodans sista tid i livet måste ha varit fylld av skräck och dödsångest – om nu en groda kan ha sådana känslor.

Från garaget kan man via en trappa gå ner till källarplanet. Det kunde också den här grodan, eller snarare ta sig sig hoppande dit. Vad grodan däremot inte kunde var att hoppande ta sig upp igen. Säkert hade den kunnat det, om den bara hade förstått att den skulle ha nått friheten om den hoppat upp trappsteg för trappsteg.

Vi går inte så ofta den vägen ut från huset och om vi hade gjort det medan grodan var där, såg vi den inte.

Häromdagen tog jag mig för att städa området och under den lilla mattan fann jag då den döda grodan, vars kropp var helt mumifierad. Inför döden hade den krupit in under mattan precis som jag läst att djur gör, när de känner att döden är nära förestående. Under mattor kryper de förstås vanligtvis inte, men enskildhet lär de i alla fall söka.