Statistik är spännande om man som jag tycker att det är roligt att se tillbaka hur saker varit för att sedan se vad som kan bli bättre jämfört med idag. Det är också ett fascinerande verktyg där samma siffror kan visa olika verkligheter. Den politiskt intresserade vet säkert vad jag menar.

Det kommer antagligen inte som en nyhet att Sverige har en mycket hög ungdomsarbetslöshet och det är ett problem när unga inte kommer vidare efter studier och ut i arbete. Att fastna i arbetslöshet är påfrestande och frustrerande och riskerar att påverka den unge både psykiskt och fysiskt.

Hur hög ungdomsarbetslöshet har vi i Sverige? Enligt SCB är var fjärde ungdom i åldern 15-24 år arbetslös (22,8%). Räknas enbart de som varken studerar eller arbetar är arbetslösheten ca 7,5% -lägre än genomsnittet i Europa. I Umeå är den ännu lite lägre vilket är positivt. Inom siffran 22,8% hamnar min dotter som börjar årskurs nio till hösten. Aldrig att jag har räknat henne som arbetslös och det tror jag inte att hon har gjort själv heller. Med anpassad statistik till Europa har vi fått helt andra siffror än vad vi hade för ett par år sedan, det är därför viktigt att vi vet vad som finns bakom dem.

Jag blev häromdagen intervjuad av Studio ett i radions P1 i en enkät om vad jag anser om att de tillfälliga anställningarna har ökat och om jag ser något positivt med det. För egen del anser jag att det kan vara positivt både för arbetsgivare och den som blir anställd att anställningen är under en begränsad tid. Det är positivt när arbetsgivare ser möjligheten att anställa, men kanske inte vågar satsa på en tillsvidare anställning. Speciellt för småföretagare är det en möjlighet eftersom en felrekrytering blir kostsam. Den anställde får också en möjlighet att testa en arbetsplats och kanske ett helt nytt arbetsområde innan man är redo för att gå vidare med exempelvis studier.

Även om det är kortare erfarenheter får den anställde fler arbetslivserfarenheter vilket kan hjälpa vidare när man söker arbete. Det som är det största problemet är när man blir fast i de eviga småjobben och kortare anställningarna berövas man möjligheten att påverka sitt eget liv och planering av framtiden.

Ett problem som journalisten lyfte fram var vårdpersonal som arbetat som springvikarier under fem år och där arbetsgivaren varit rädd för att de skulle bli inlasade. Dvs att man blir "fast" med personal och fasta kostnader trots att personalbehovet egentligen fanns. Man väljer en annan "springvikarie" som det inte är lika nära att bli inlasad, tillsvidare anställd. Här kanske Umeå kommun tål att granskas närmare..