Bättre kan du, Hans-Inge

Det tog litet tid för Hans-Inge Smeta att bemöta mitt förra blogginlägg och min kritik mot äldreboendegarantin. Men trots betänketiden – eller tack vare den – lyckades han undvika själva grunden för min kritik. I ställer väljer han i sitt inlägg att kritisera socialdemokratin och ifrågasätta mina kunskaper om hos vem ansvaret för särskilt boende ligger.

Jag ”skäller” på regeringen liksom andra socialdemokrater enligt honom brukar göra. Han försöker få mig och andra att tro, att regeringen inte har något som helst ansvar ute i kommunerna. Att platser i särskilt boende lagts ner under de senaste åren skulle alltså regeringen inte alls behöva känna minsta ansvar för. Självklart är det kommunerna som lägger ner SÄBO-platserna och det har regeringen stillatigande sett på och inte gjort något för att förhindra.

Skolan är också ett kommunalt ansvar, men där har regeringen minsann lagt sig i och presenterat ett antal mer eller mindre misslyckade åtgärder. Varför har man gjort det, men inte brytt sig om utveckligen när det gäller särskilt boende för äldre, Hans-Inge?

I sitt inlägg avslöjar Hans-Inge vad den egentliga avsikten (?) med äldreboendegarantin är. Kanske är det bara hans egen tolkning. Den skulle alltså vara ett sätt att stoppa nedläggningen av särskilt boende runt om i landet, och inte något som syftar till ökad trygghet för 85-plusarna. Är det på det viset, så måste det väl ändå ses som ett märkligt sätt för regeringen att lägga sig i kommunerna planering vad gäller tillgången på särskilt boende.

Och hur tänker KD egentligen och dess ”Västerbottens-VD” Hans-Inge, när de till leda upprepar detta med att skapa trygghet för dem över 85 år? Tryggheten för dem med reella behov av särskilt boende under 85 år då? Hur blir det med deras trygghet, när de ser hur efterlängtat särskilt boende tas av 85-plusare, kanske utan behov men med stöd av den nya lagen?

Så till Hans-Inges avslutande ord. Han tror sig se en skillnad mellan oss båda. Han värnar om individen och jag om systemet, slår han fast. Kanske är det tvärt om. Eller snarare är det nog så, att vi båda sätter individen i främsta rummet.

Hans-Inge, just i detta sammanhang, värnar om ”individen” som fyller 85 år. Jag värnar om alla ”individer” som har behov av särskilt boende och inser – kanske i motsats till Hans-Inge – att var och ens kronologiska ålder aldrig kan vara avgörande.

Mer och mer har jag faktiskt börjat inse att KD och dess ca tusentalets medlemmar i Västerbotten nu också själva har förstått att löftet om en äldreboendegaranti bara är valfläsk som redan börjat härskna. Härsket valfläsk är inte så lätt att försvara. Därför försöker man inte. Hans-Ingre gör dock tappra, men inte särskilt imponerande försök.