Äldreomsorgen i Vännäs

Enligt den brukarundersökning som Socialstyrelsen på regeringens uppdrag låtit Statistiska Centralbyrån, SCB, göra inom hemtjänsten och äldreboenden NKI-skalan (Nöjd KundIndex) visar sig Vännäs vara sämst i Västerbotten.

Det finns verkligen skäl att inte ta undersökningens resultat alltför allvarligt, eller i vart fall inte dra några alldeles bestämda slutsatser av den. Ordföranden i vård- och omsorgsnämnden nämner en omständighet som kan ha påverkat resultatet, men som inte alls har med kvaliteten på omsorgen att göra. Hon nämner den då pågående debatten om serviceavgiften. Kostnaden för dem som nyttjade kommunens äldreomsorg kan ju knappast höra till frågan om kvaliteten på den omsorg som meddelades. Däremot torde den ha påverkat svaret i negativ riktning.

Än viktigare är den omständighet som de huvudansvariga för undersökningen pekar på. Sex av tio svar lämnades nämligen av närstående, bekanta och gode män. Man nämner inte personal. Utan att veta vågar jag ändå påstå, att personal även i denna fråga måste ha varit en del äldre behjälplig med att fylla i enkäten. Jag ser inget fel i det och tror heller inte att någon av dem medvetet skulle ha låtit sin egen uppfattning påverka den gamles enkätsvar. Däremot torde det vara mycket sannolikt att de inte undermedvet helt kunde bortse från sitt eget missnöje med bl.a. den pågående organisationsutredningen och all den negativa publicitet den fick i en av ortstidningarna.

Vilket värde skall man sätta på synpunkter från "närstående, bekanta och gode män", kan man med fog fråga sig? Inte alltför stort, anser jag. När dessa har fyllt i enkäten, har de oftast gjort det åt någon som inte kunnat göra det själv och det då inte bara av rent fysiska skäl. Hur mycket av hjälparnas eget missnöje med kommunens äldreomsorg har då inte lätt kunnat färga enkätsvaret?

Inte minst av hänsyn och respekt för de äldre som fullt rättskapabla individer måste en sådan här utvärdering bygga enbart på vad den äldre servicemottagaren själv tycker. Jag är fullt medveten om svårigheten att uppnå någon slags godtagbar svarsfrekvens, om inte hjälp i flertalet fall erbjuds från någon i den gamles närhet. Bäst – och dyrast – är förstås intervjuer gjorda vid personliga besök hos var och en av dem, vars syn på äldreomsorgen man vill belysa.

Nu gör kommunen en egen undersökning. Den vill man att jag som gode man skall besvara. Det varken kan eller vill jag, eftersom jag inte av olika skäl vet vad min huvudman tycker. Inte kan jag ta reda på det heller. Det är ju vad hon tycker, som är det enda relevanta i sammanhanget, inte vad jag som gode man tycker.