I brist på riktigt intressanta saker vill jag berätta litet om bensinpriset här i Michigan.

När man kör längs de stora trafikstråken här, kan man inte låta blit att tänka på hur mycket bensin och diesel all den enorma trafiken måste förbruka. Precis som i Sverige kör flertalet ensamma i sina bilar. Och inte gör man det precis i bensinsnåla, fyrcylindriga bilar! Tvärtom tycks de flesta anse sig behöva stora och bensintörstiga bilar, som dessutom ofta körs i ca 110 km/tim i flera mil. De flesta har också automatiska växellådor, som så vitt jag vet ökar bilens bensinförbrukning.

Vad kostar då bensinen här? Priset varierar något från mack till mack, men ett snitt på litet drygt två dollar per gallon (3,8 l) verkar tämligen vanligt. Utan att ha dagens växelkurs helt klart för mig, törs jag ändå påstå att bensinen här är nästan bara en tredjedel av priset i Sverige. Vi kör en hel del med vår hyrda Ford Focus och har därför ingen anldning att klaga.

Med sorg har jag tagit del av det tråkiga som hänt hemma i Vännäs, men samtidigt också i den vändning det hela fått genom det stöd flyktingarna som så många visat.

Jag befinner mig nu i USA, som alla av dem som läser mina inlägg vet. för mig är det nära till hands att tänka på situatiónen i det här landet, där den delen av befolkningen som har invandrarbakgrund i några generationer bakåt i tiden nog är större än landets ursprungliga befolkning. För mig är det omöjligt att förstå att den ytterst lilla andelen utlandsfödda i lilla Vännäs int skall kunna accepteras av vissa.

Jag med detta tacka dig Hans-Inge, som tillsammans med Jan Nilsson så väl har kompletterat annan rapportering från det som hänt och händer.

Pandemihotet inför influensa A hade i stort sett avklingat, när vi lämna Sverige för några dagar sedan. Fortfarande lever det dock kvar här i Michigan, i vart risken för en lokal smittspridning. Åtminstone tyder en artikel i lördagens The Herald-Palladium på det.

No mask, no treatment, clinic says var rubriken på artikeln. En mor med tre barn, som inte visade några tecken på influensa, avvisades från en vårdcentral här i närheten, när hon av okänd anledning vägrade att sätta en mask på sig själv och barnen. Vårdcentralen kände till att hon och barnen hade varit i Mexico City några dagar tidigare.

Dock har vi än så länge inte sett en enda person här som har haft en mask på. På den långa resan hit såg vi endast en fyra-fem personer bära mask, dels på Heathrow och dels på O’Hare i Chicago. I USA talar man fortfarande om ”the Swine flu”.

Som alla vet, är det tämligen vanligt att varor försetts med något som skall försvåra för tjuvar att ta dem ut ur butiken utan att betala först. I går såg vi för första gången att tekniken även kan användas på flaskor med för många så åtråvärt innehåll.

På väg till musikerträffen behövde vi stanna för att inhandla vår del av den gemensamma efterrätten. Vi gick in på en affär av ungefär samma storlek och med samma sortiment i stort som Konsum i Vännäs. En klar skillnad i sortimentet var förstås vad som visas på bilden. Några hyllmeter upptog plats för diverse starka drycker.

Men till skillnad för våra "snabbköp", där dessa drycker säljs, var flaskorna här försedda med en extra svart kapsylliknande sak, som alltså var själva larmgrejen. Av ett rent tillfälle stod den larmansvarige vid hyllan och kunde berätta att man hade noterat ett oacceptabelt stort svinn från just denna hylla, som nu hade upphört.

I går kväll var vi hos musikervänner på en s.k. supe potluck. Som vanligt möttes vi av samma trevliga och generösa vänner som gjort de senaste åren. Värd för kvällen var vännerna och de som vanligt så generösa Paul och Gayle Franklin.

”Potluck” är något som närmast kan jämföras med vårt knytkalas. Gästerna har alltså med sig något att äta. På grund av tiden för träffen, hade alla den här gången med sig olika efterrätter, som var såväl kalorika som rika på kolhydrater. Vi får se vad som kommer att hända med vikten under kommande 4-5 veckor.

För mig var på sätt och vis kvällen en test på min engelska. Det känns som den har förbättrats. Fortfarande förstår jag dock Peggy bäst – både språkligt och i andra avseenden. Märkligt vore det väl annars.

På bilden ses värden, Paul, spela tillsammans med Peggy.

En intressant sak fick jag uppleva tillsammans med värdinnan Gayle. Hon släktforskar på fritiden och nu hade hon fått några sidor från en kyrkbok från Kalmar län. Tillsammans försökte vi tyda den svårlästa handstilen. Samtidigt kunde jag också ge henne en kort geografilektion över Sverige samt förklara indelningen mellan län och landskap. Hon och jag har åtminstone EN sak gemensam. Ingen av oss kan spela något enda instrumet.

Så är vi då äntligen i vårt hus i Riverside, Michigan. I dag, dag två av vår vistelse här, har vi äntligen fått i ordning på internetuppkopplingen. Det var inte lätt den här gången och krävde minst 45 minuter för supporten på AT&T. I fjol fixade vi det själva.

Visserligen hade någon av oss satt en av kablarna fel i ADSL-modemet, som den andra upptäckte efter en stund. Tänk att kvinnor skall då se allt! Men även sedan kabeln satts rätt, tog det åtskillig tid för den mycket vänliga support kvinnan att få det hela att fungera.

Äntligen fungerar alltså Internet och äntligen är allt tungt grovarbete utomhus avslutat, räfsningen vill säga. En hygglig granne kom över och undrade om vi hade något emot att han ställde en container vid tomten som vi kunde lasta allt räfsmateriel i. I fjol lånade han oss en lite lastbil för samma ändamål. Den är såld nu.

Jag kan inte låta bli att visa en bild av en av våra blommande äppelträd (faktiskt den enda). Ingenting märkvärdigt ens för människor i Västerbotten, men dock för oss som saknar denna fägring på vår tomt hemme i Brån.

I eftermiddag börjar vår resa till USA. Även om det långt ifrån är första gången, så finns här ändå en känsla av en lätt resefeber. Det är mycket som skall förberedas, såväl här hemma som i huset i Michigan dit vi ska.

Att packa är inte det minsta problemet – inte ta med onödiga saker och samtidigt inte glömma sådant, som verkligen behövs. Visserligen finns det en och annan affär också där borta, men en ”tightwad” som jag, vill ju förstås inte köpa det som redan har. Peggy hittar inte sin amerikanska hårtork (110 volt) och undrar nu om den är kvar i Michigan eller om den glömdes kvar i San Francisco, där vi avslutade förra årets USA-resa. Jag hade å min sida problem att hitta vår nätadaptor, men fann den till sist på den avgjort mest logiska platsen här hemma.

Peggy sköter det mesta som har med huset i Michigan att göra. Hon har nu t.ex. ringt och beställt sophämtning, inkoppling av den fasta telefonen, samt ny internetuppkoppling. Vi övervägde starkt att avstå från den fasta telefonin och sedan bara klara oss med mobiltelefonen, men då skulle vi ju inte kunna ha en fungerande Internetanslutning. Den kan vi absolut inte vara utan. Bättre medel att hålla kontakt med släkt och vänner i Sverige, i USA med för delen, finns ju inte. I vart fall inte till samma låga kostnad.

En annan sak som oroar mig en aning är vad som kommer att hända, när vi skall hämta ut vår hyrbil hos Avis i Chicago. Den är bokad via deras kontor i Sverige. Bokningar längre än 30 dagar tillåts, märkligt nog, inte. Vi har därför gjort två bokningar, den första på 30 dagar och den andra på det antal dagar som återstår av vår vistelse. Kommer vi nu att behöva köra in till Chicago (2½ timmes bilkörning) och formellt ”återlämna” bilen den 30:e dagen, för att sedan åka därifrån med samma eller en annan bil? Jag tror inte det, men oroar mig ändå en aning över den frågan.

Det negativa med resefebern och min oro för vissa saker upptar dock bara en ytterst ringa del av mina känslor inför resan. Jag ser verkligen fram emot den, ”because I love America”, åtminstone i delar som mest berör mig, när jag är där. Dessutom känns det så bra att se min kära Peggy trivas där bland släkt, vänner och i den kultur som hon levt nära 50 år av sitt liv.

I dag besökte jag den arbetsplats i kommunen, kommunens socialförvaltning, från vilken jag har mina allra ljusaste minnen. Samtidigt är den det ställe som gav mig mitt livs smärtsammaste upplevelse, smärtsammast av händelser utanför min privata sfär. Det vill jag gärna glömma, men det kommer nog aldrig att kunna göra.

Ett besök på kommunens socialförvaltning väcker dessbättre alla de ljusa minnen jag har därifrån. Till dem hör framförallt de av mina forna arbetskamrater som fortfarande arbetar där. Till de minnena hör även det oerhört tunga jobb som till stor del lades på mig inför den av regering och riksdag beslutade ÄDEL-reformen. Med det trivdes jag som fisken i vattnet.

Trots att jag följde intentionerna i reformen så gott jag kunde liksom de styrande beslut som kom från sociala centralnämnden och de olika arbetsgrupper som fanns, så översköljdes jag av missnöjet från alla dem som helst hade velat vara kvar i landstingets regi. Jag kände mig verkligen som ett bra exempel på att man hellre ville skjuta budbäraren än den och de som låg bakom det budskap som jag hade att förmedla. Detta var mycket påfrestande men hör ändå de ljusa minnen jag har från den förvaltningen.

Nu känns det bara så fint att än i dag möta välkomnande och glada miner, när jag visar mig på socialförvaltningen. Ingen torde undgå att se, att jag fortfarande längtar tillbaks dit.

Vad som ligger i mina smärtsamma upplevelser därifrån, kan de som känner till det fundera över. Andra mår lika bra att inget veta.

I dag är det den söndag av sex som min fru jobbar. Hennes buss passerar då inte Brån, utan jag skjutsar henne därför till Vännäsby.

Bussen går/skall gå från Vännäs 05.55. Vi åker från Brån vid samma tid och brukar då alltid få vänta på bussen en 5-10 minuter. I dag väntade vi 15 minuter utan att någon buss kom. Osäkra om bussen skulle komma överhuvudtaget försökte vi ringa Länstrafikens nummer för trafikupplysningar, men där öppnar man inte förrän 10.00 på söndagar!

Jag kommer just nu tillbaks från en tur och returresa till NUS och är naturligtvis mycket intresserad av att få veta, om bussen möjligen hade gått och i så fall klarat sträckan Vännäs – Vännäsby på fem minuter.

Kanske har jag helt missförstått detta med s.k. konstruktiv kritik. En reaktion från en företrädare för en viss verksamhet fick mig för ett par veckor sedan att börja undra över det. Den gav mig också insikten att man inom den verksamheten i vart fall inte uppskattar sådan kritik.

Verksamheten ifråga, som står inför en förändring, hade t.o.m. bett om åsikter från kunderna inför den förestående förändringen. Mot den bakgrunden passade jag förstås på att lämna ett antal synpunkter på saker som borde förändras. I min enfald trodde jag, att jag därmed bidrog med något av värde för verksamheten ifråga. Men så var det uppenbarligen inte.

Jag blir nämligen uppringd av en företrädare för verksamheten. Hon inledde samtalet med att helt frankt påpeka att om jag inte var nöjd med deras sätt att sköta den aktuella verksamheten, stod det ju mig fritt att gå någon annanstans. Kan man på bättre sätt visa att man inte vill ta till sig kritik? Och kan man vara mer oförskämd mot en mångårig kund? Jag kände mig minst sagt förolämpad och har ännu inte riktigt kommit över händelsen.

Är jag möjligen för känslig inför ett bemötande som detta, eller är det bara vad den gnällspik som jag sägs vara har att vänta mig? Det är förstås vårt för andra att ha synpunkter på det, när jag behåller såväl kritikens innebörd som företagets namn för mig själv.