Kvittolösa affärer betraktas väl normalt som affärer, där skatt till det allmänna inte blir aktuellt. Här får man kvitto även om man bara har köpt ett frimärke.

Jag kommer just från vårt lilla postkontor. US Postal Service torde väl inte kunna misstänkas för skattebrott mot sin egen huvudman. Portot för att skicka ett traditionellt vykort till Sverige är f.n. 98 cent, ca 75 öre med dagens dollarkurs. Kassörskan frågade om jag ville ha ett kvitto. Jag trodde att jag hörde fel och bad henne därför upprepa frågan. Jag HADE hört rätt. Tydligen ingår det i normalrutinen att lämna kvitto till postkunden även i detta fall.

Det gick i vart bra att tacka nej tillkvittot.

Det är så mycket mer än bara språket, som skiljer sig åt mellan Sverige och USA. Det är kanske inte värt en bloggtext men ändå kanske värt att nämna för de som är intresserade.

Först vill jag betona att Sverige här står för de delar av Västerbotten som jag känner någorlunda och USA står för Michigan som jag känner bäst av USAs alla 50 stater. Många av skillnaderna gäller med största säkerhet för hela USA. Jag kommer att kort beskriva några av skillnaderna utan någon djupare ananlys.

SOPHÄMTNINGEN är sak för medborgarna att helt klara själva, d.v.s. den obesörjs inte av ”kommunen”. Man måste själv beställa den hos någon av de många entreprenörer som finns att tillgå.

BEGRAVNINGSPLATSERNA ligger inte alla i anslutning till kyrkor och är i de flesta fall helt privata. En del av dem har med tiden fått en inte särskilt rofylld placering, eftersom de med tiden har omringats av industribyggnader och andra mindre rofyllda byggnader.

”MOMSEN I BUTIKERNA” är inte inräknad i det pris som anges vid varan ute i butiken utan tillkommer (fortfarande som en överraskning för mig) först i kassan. Den webbkamera som jag köpte i går visade sig därmed kosta 6 % mer än vad jag hade väntat mig.

KRUKVÄXTER I FÖNSTREN förekommer inte alls. Om det beror på att fönstren här saknar fönsterbräden eller på något annat, vet jag förstås inte.

PARKERINGSPLATSERNA är nästan alltid enormt stora och utrymmet på dem för varje enskild bil är så stort att man utan problem för det mesta kan öppna bildörren på vid gavel utan att riskera sin egen eller den intillstående bilens lack. Parkeringsavgifter är i det närmaste helt obefintliga.

STOPPSKYLTAR OCH TRAFIKLJUS är det gott om. Vid många gathörn måste man alltid stanna och den som först stannat är den som sedan får köra vidare. Om teoretiskt fyra bilar stannat samtidigt, är det alltid någon av förarna som med sina händer visar i vilken ordning de olika bilarna får köra. Detta fungerar otroligt nog riktigt bra.

Vid vissa trafikljus är det helt OK att köra vidare trots rödljus via en högersväng så länge ingen trafik kommer från vänster förstås.

FOTGÄNGARE känner sig helt trygga i gatuvimlet, men bara så länge de inte vill nå den andra sidan av gatan. Markerade övergångsställen med stoppljus saknas nästan alltid i mindre samhällen, även om de genomkorsas av en fyr- eller sexfilig väg. Man måste med bestämda steg försöka korsa vägen efter att åtminstone trafiken från vänster fått en tillfällig lucka. Jag måste dock medge, att bilisterna här i gemen ser ut att ändå visa stor hänsyn till oss fotgängare.

CYKLISTER ser man inte så ofta här. Vill man titta på cyklar, så måste man besöka några av de mest välförsedda varuhuskedjorna. När man ser det stora utbudet där, men knappast någon ute i användning, blir man förstås litet brydd.

Vi är nu klara med de två svåraste våderna i tapetseringjobbet och fortfarande är vi de allra bästra vänner.

En viktig upplysning till alla mina vänner i Sverige, som själva har erfaren het av hur svårt det ibland kan vara att tapetsera tillsammans med sin älskade partner. Nu har vi ätit lunch och har bestämt oss för att inte avbryta jobbet, förrän allt är klart.

Vi är så nöjda med resultatet hittills, men måste ändå troligen peka ut de svåraste områdena för kommande gäster. Det räcker ju inte enbart med att vi själva prisar vårt arbete. Andra måste också göra det om än nästan efter vårt egen önskemål, ”if you get what I mean”

”Skrynkeldans” eller något i den stilen tror jag en del litet elakt brukar kalla pensionärsdanserna där hemma. I går kväll besökte vi något liknande. Hur tillställningen bäst skall benämnas för att motsvara något svenskt kan vi inte komma på.

På ett sätt liknade den våra logdanser men på andra sätt inte alls. Där fanns t.ex. inte en tillstymmelse till berusade personer eller ens någon som luktade alkohol. Medelåldern var mycket hög och det hela liknade av den anledningen mer än vanlig svensk pensionärsdans. Jag såg ingen under 50 så själv kände jag mig riktigt ung med mína ynka 67 år på nacken.

Vad sedan musiken beträffade, så fanns hela tiden ett band med olika instrument. Dansgolvet var nästan hela tiden fullt. Olika danser förekom, allt från square dance till stilar som jag inte alls kände igen, vilket inte säger så mycket, eftersom jag inte dansar något alls själv. Musiken som spelades var huvudsakligen countrymusik.

Då och då steg bandet åt sidan och olika enskilda och troligen lokala förmågor gavs tillfälle att spela och sjunga. Det var i det sammanhanget som Peggy och hennes väninna Nancy sjöng och spelade sina två sånger. Alla lyssnade extra skärpt, eftersom deras framträdande föregicks av en presentation av ’Peggy Sjostrom from Sweden’. Många visste vem hon var sedan i fjol. Andra trodde säkert att hon var en äkta svenska. En man i publiken sa t.o.m. till henne att hennes amerikanska var så bra (underförstått jämfört med min).

Mest imponerande var det dock för mig att studera de dansande. Bortsett från deras olika dansstilar var de också så olika i andra avseenden. En del var t.ex. ordentligt uppklädda emedan andra såg ut att komma direkt från jobbet hemma på farmen, dock i rena och hela kläder. Dessvärre kunde jag även se flera av dem, såväl kvinnor som män, som skulle må bättre och leva längre, om de hade kunnat göra sig av med åtskilliga kilon av sin kroppsvikt. Ingen av dem såg ut att klä sig för att dölja sina enorma magar eller frikostigt uppbyggda ”butts”.

Flera av de dansande såg så gamla ut och hade så uppenbara problem att röra sig i takt med musiken, att de sannolikt hade bott i någon av våra särskilda boendeformer, om Sverige hade varit deras hemland. Jag har f.ö. sett många exempel på hur riktigt gamla människor ser ut att klara sig bra utan såväl hemtjänst som särskilt boende. Om det beror på brist av sådana saker eller på annat, är dock svårt att avgöra.

Allt sägs ju vara störst i Amerika och det stämmer i de flesta avseenden – men inte alltid!

Vi köpte ägg häromdagen och valde då en förpackning märkt ”Large”. Det visade sig vara ägg av en mycket liten storlek mätt med svenska mått. Bilden visar, hur litet ”large” är i det här fallet.

Så har vi då drabbats av vårt livs första riktiga virusatack! Nu har vi ”lidit” i tre hela dagar utan dator men nu är vi igång igen efter hjälp från datorkunnig och hjälpsam vän.

Det kunde ju ha varit värre. Utan dator känns det svårt, även när man har semster.

Nu återstår att ladda hem en del program och göra en del nya inställningar, eftersom datorn är nyinstallerad och mycket har därmed gått förlorat, men dessbättre inget av värde.

I går fick jag anledning att fundera litet över det som är på gång i Sverige, nämligen en ökad möjlighet att köpa diverse läkemedel, även när apoteket är stängt eller inte ens finns på orten man bor. Fortfarande tror jag mer på att medicin skall köpas på apoteket och då äver receptfri sådan

Här i USA finns läkemedel, vapen och alkohol att köpa på alla större varuhus, möjligen med undantag av vapen. Häromdagen hade jag till sist ändå bestämt mig för att köpa något för den armbåge som under ett tiotal dagar visat symtom som liknat dem vid s.k. tennisarmbåge. Någonstans läste jag att enklare antiinflammatoriska receptfria läkemedel kan ha en god effekt.

Väl framme vid den aktuella avdelningen på en av Meyers mycket välförsedda varuhus, frågade vi efter antinflammatoriska medel. ”Fiskolja” är nog bra svarade den expedit vi frågade utan att också visa oss var det fanns bland otalet läkemedel längs åtskilliga hyllmeter. Vi sökte då själva och fann något som heter Ibuprofen, som dessutom låter svenskt och bekant. Vi köpte en burk och redan i dag är jag symtomfri!

Skeptiskt som jag är mot mediciner, misstänker jag nästan att besvären från armbågen har avklingat alldeles av sig själv, men vem vet? Och inte blir jag mindre skeptisk sedan jag tagit reda på att Ibuprofen nog inte har starkare antiinflammatorisk effekt än en vanlig Aspirin eller någon annan acetylsalicylsyra.

Riktig övertygad är jag ändå inte, trots denna lyckliga utgång, om värdet av att kunna köpa medicin i sin vanliga speceriaffär.

Efter en hel dag av närmast total vila, är det nu dags för nya tag. Än finns det jobb att göra här, innan den riktiga semestern kan börja.

Så snart affärerna öppnar, de flesta först 10.00, bär det iväg ut. Tapeter skall köpas liksom målarfärg. Till det nyreparerade badrummet behöver vi också diverse krokar och hängare, även om toapappersrullen är nog så lätt att hantera där den ligger lös på golvet. Det stora vardagsrummet med sitt nyslipade golv behöver färg såväl till taket som till väggarna. Vår förhoppning är att vi snart också skall komma igång med själva jobbet.

Jag inser att denna information knappast kan vara så himla intressant för de flesta av mina läsare, men kan ändå inte låta bli att lämna den. Inte minst intressant kan det bli att se vilka negativa och djupsinniag kommentarer bloggvännen Briggen kan komma på i anledning av inlägget. Det går säkert att hitta något sådant även i detta inlägg.

Jag läste just i dagen VK online, att Wal-Mart inte går så bra i dagens ekonomiska kris (så sa i vart fall artikelns rubrik, men innehållet visade på annat, så vitt jag kunde se). Kanske skall vi åka dit och hjälpa upp deras försäljningssiffror en aning. Det stället passar oss, eftersom vi ju inte söker den allra högsta lyxen i det vi köper. Billig takfärg har de säkert där och kanske även mer av vad vi behöver.

I USA tilllämpas en s.k. minumum wage (minilön), som är fastställd av kongressen. Den är nu så låg som 7,4 dollar, d.v.s. ca 60 kronor – men inte för alla!

I samtal med med en väninna till min frus dotter, fick jag veta något som jag inte känt till, nämligen att servitriser och liknande bara är garanterade en minilön på 2,65 dollar per timme, alltså knappt 21 kronor. Resten upp till nivån för den fastställda minilönen förväntas hon eller han ta in i form av dricks! Det i sin tur betyder att de ätande gästerna är de som skall garantera att restaurangägarnas anställda skall få den minilön som gäller.

När arbetspasset är slut stämmer restaurangägaren av vad den enskilde servitrisen sålt för under kvällen och utgår då från att hon på det beloppet också för egen del tagit in ytterligare 20 %. För det finns förstås ingen garanti (speciellt inte med snåljåpar som mig bland gästerna). Det finns alltså ingen garanti alls att den anställde verkligen uppnår ens den låga minimitimpenningen på 60 kronor. Ersättnings för s.k. obekväm arbetstid förekommer inte.

Så här kan det se ut, men naturligt finns det både bättre och sämre arbetsgivare även inom den här branchen.

Och jag som trott att 15 % är vad som förväntas i dricks i dag… Bäst att bättra sig i framtiden. Vad gör man inte för att hjälpa de stackars arbetsgivarna, som inte mäktar betala sina anställda en hederlig lön!

Våra dagar börjar alltid med ett lätt morgonfika. Direkt utanför huset kan vi se två björkar, som påminner oss om vår närmaste stad, Umeå.

I dag undrade jag om björkarna köpts på platskola eller om det tagits ute i den fria naturen. Peggy tror att hennes far hittat dem någonstans och alltså inte köpt dem. Dock har vi inget minne av att vi sett björkar någon annanstans.

Innan jag ger mig på att kitta om källarfönstren, måste jag nu ägna litet tid åt att via Internet kolla björkarnas normala utbredning. Allt talar för att de växer vilt i de här trakterna.