Under det avslutande knoget att åter fylla resväska och den andra väskan med saker som skall följa med hem i dag, erinnrar jag mig en liten smårolig sak som har med språk att göra.

Inför Peggys första resa till Sverige skrev hon glatt i ett e-brev kvällen för resan något i stil med: ’Nu är jag helt packad’. Det är ganska många år sedan och hennes förmåga att redan då göra sig förstådd på svenska var tämligen god. Något generad blev hon förstås, när jag frågade vad hon hade druckit för att bli så ”packad”.

Bara några småsaker väntar nu på att bli packade för mig. Om drygt två timmar lämnar vi huset per bil och har då ca 2½ timmar att köra för att nå O´Hare i Chicago. Vi tar till litet extra tid, eftersom det rätt ofta är ”trafic jams”, när man man närmar sig Chicago. Där skall först hyrbilen återlämnas hos Avis och sedan åker vi med buss den korta biten till flygplatsen.

Åter till packningen. Att packa här är litet annorlunda, eftersom det alltid uppstår frågor om vad som vi bör lämna här för att därmed minska innehållet i resväskorna nästa år. Problemet för mig är att jag sedan inte minns, vad jag lämnat och därför tar hit för mycket nästa år. I år t.ex. visade det sig att det antal ”onämnbara” som redan fanns här plus det antal jag hade med skulle ha räckt till under hela vår vistelse här. Så många behövs det ju inte eftersom vi har en välutrustad tvättstuga i husets källare.

Kanske borde jag skriva upp de saker som jag lämnar här? De första åren här var inte tvättstugan helt i ordning och då behövde vi ta med mer kläder, eftersom det ju var litet obekvämt att åka iväg till en s.k. laundrymat i närheten för att tvätta våra kläder.

Tack skall ni ha, som orkade läsa min text ända hit.

Att det finns mängder av märkliga instrument runt om i världen är allom bekant. Det jag såg – och hörde – vid en konsert i Grand Rapids igår var minst sagt underligt i mina ögon i vart fall. T.o.m. namnet låter litet märkligt.

Det märkliga var den del som dessvärre inte syns på bilden. I dess vänstra del sitter en liten vev och på den måste musikern veva hela tiden.

Så ser en av de blivande druvklasarna ut i dag. Hur den kommer att se ut i augusti, kan jag bara gissa. Enligt Peggy bär den stora, blå och söta druvor.

Visst är de fina? Bilden visar Peggy och hennes dotter Angela. Sista kvällen här i Riverside innebär ett sista ”mama meal” för den här gången.

Är det fel på mig möjligen, när jag inte helt kan ställa mig bakom påståendet att det är bäst hemm? Det här är sista kvällen för den här gången i Michigan och det är därför läge för några reflektioner. Måste jag bestämma mig för var det är ”bäst”?

Ingen annan än jag kan svara på den frågan. Just nu känner jag mig väldigt kluven. Fortfarande tivs jag alldeles utmärkt här och än finns det hur mycket som helst att göra av såväl nyttigheter som rent nöje. Anpassningen till rådande förhållanden vad gäller mat, språk, umgängesformer, trafiken m.m., m.m. har nått långt och jag känner mig hur ”hemma” som helst.

Samtidigt har jag så mycket trevligt att se fram emot i mitt fortsatta och tämligen upptagna pensionärsliv hemma i Brån och dess närmaste omgivningar. På senare tid har jag faktiskt kunnat vända ett på grund av sysslolöshet nästan plågsamt pensionärsliv till motsatsen. På samma sätt som jag gillar att träffa olika människor här, ser jag nu fram emot att få träffa mina bekanta hammavid.

Jag känner mig således mycket tillfreds med livet som gett mig förmågan till anpassning liksom insikten att livet för mig är bra både ”borta” och ”hemma”. Vad kan jag då mer begära?

Om hälsan står mig bi och förstås även Peggys, kommer våra årliga vistelser här att vara längre den dag hon går i pension. Några planer att flytta hit för gott har vi inte.

Är detta månde ett resultat av ”trädkramaraktivitet”? För mig är det fullständigt obegripligt att låtit trädet stå kvar, där det troligen alltid stått.

Hemma i Sverige läste jag för en tid sedan i någon av våra tidningar om hur dåligt man underhåller alla sina broar i detta rika land – rikt men ändå med stora skulder och kraftiga budetunderskott.

Under vår biltur längs Des Moines River stannade vi till vid den här bron. När jag jag först såg denna rostiga skapelse kunde jag omöjligen tro att den fortfarande var i bruk. Vi frågade en par fiskare om den saken och fick då veta att den passeras av flertalet tåg varje dag!

Rädd för höjder som jag är, skulle jag inte ens ha vågat åka över den när den var ny och helt fri från rost.

På tal om höjdrädsla förresten. Som tur är känner jag inte av den när vi flyger hem i morgon och torde vara mer än 10 000 meter från terra firma. Jag hoppas också att det skall bli möjligt att inte tänka alltför mycket på vad som nyligen hände Air France-planet.

St. Joseph och Benton Harbour är envåra två närmast belägna småstäder. Den förstnämda är en välbesökt turiststad, förmodligen främst beroende på att den ligger direkt vid Lake Michigan och den fina beach som anlagts just där. Staden smyckas varje sommar av små konstverk stående här och där på trottoarerna kring centrum av staden.

De senaste åren har temana varit konstnärligt utförda små bilar, björnar i full storlek, båtar och i år är det 29 olika djur, mestadels afrikanska.

Med bilden vill jag visa en dem, en flodhäst, som jag i år lärt mig heter ”hippopatamus” på engelska. På skylten som flodhästen har på sig har konstnären skojat till det och skrivit: ”Hippo Birthday to you!”. Det var det skämtet som fått mig att för alltid (?) komma ihåg det engelska ordet för flodhäst.

För alla med expertkunskaper på internet och datakommunikation är detta nog ingenting att läsa. För mig och säkert fler är det dock ett stort och obegripligt mysterium hur all den information som vi kan nå via internet kan ta sig hela vägen till våra datorer.

Bilden visar det ställe i vår källare, där telefonkabeln från at&t är ansluten till vårt hus. För ett par veckor sedan antog jag den för mig stora utmaningen att ordna ett nytt telefonjack i det av oss sist iordningställda rummet. Skälet till det var enkelt; at&t skulle ta bortåt 1 000 kronor för att göra det! Att fixa det själv skulle bara innebära materielkostnader för ca 250 kronor.

Inte helt utan mixtrande och funderande och även testande, fick jag telefonen att fungera. När en kabel har flera ledningar men bara två (den röda och den blå) skall användas, är det ett litet problem att välja de rätta. Färgmarkeringen på trådarna utifrån gav dessvärre ingen ledning.

Den stora frågan var förstås, skulle även vår ADSL-anslutning till internet fungera? Jag höll tummarna och Peggy ’crossed her fingers’ på bästa amerikanska sätt. Till vår stora glädje, så fungerade internet perfekt och är lika snabb som den var tidigare.

Om jag varit imponerad av internet förut, så fick detta mig att bli än mer imponerad. De båda trådar som jag behövde använda är ju så himla tunna och dess innehåll av ledande material givetvis ännu tunnare. De är så tunna att mitt första problem blev att avisolera dem på vanligt sätt och utan specialverktyg för det gick det inte. Mitt andra försök att helt enkelt tända på isoleringen och låta den brinna en stund fungerade inte heller eftersom metalltrådarna då smällte bort tillsammans med det isolerande skiktet. Först sedan jag bara värmt upp det till ett halvflytande tillstånd och sedan skalat av det mellan tummen och pekfingret – och bränt mig – lyckades jag med avisoleringen.

Och nu har vi tillgång till det mesta av vår världs information genom dessa två synnerligen smala ledningar. Västerbottensnytt och andra TV-program från Sverige kan vi t.ex. se i helskärmsformat med i stort sett perfekt bild- och ljudkvalitet! Må så vara att vi inte ägnat särskilt mycket tid åt TV-tittande via datorn, men ändå…

Men bäst känns det förstås ändå för mig att jag fixat den sista biten till datorn alldeles själv. Ok då… helt själv var det förstås inte, eftersom jag ett par gånger under arbetets gång behövde assistens från Peggy. Efter ca 27 års arbete som ”surgical assistent” har hon mångårig erfarenhet av att hjälpa stora män i deras utövande av sitt ansvarsfulla arbete.

Jag tänkte bara försöka göra någon avundsjuk genom att visa en bild av vår egen lilla vingård, eller vad nu en vindruvsodling egentligen heter.

Nåja, så mycket att vara avundsjuk för är det nog inte, eftersom vi hittills bara fått ansa den årligen men ännu inte sett den bära frukt. Just nu finns bara små antydningar till bärklasar. Det torde dröja ett par tre månader, innan vindruvorna har mognat och är ätbara. Men då är de stora, blå och välsmakande.

Men en dag kanske, när vi stannar här längre, kommer vi att kunna äta av dem.