Jag kommer just från Konsum I Vännäsby, där jag bl.a. skulle köpa en citron. Jag hittade inga sådana och fick därför be kassörskan om hjälp.

Något generad blev jag förstås, när hon pekade ut en kartong fylld med citroner mitt bland alla andra frukter.

Genast erinrade jag något som mor ofta sa till oss barn, nämligen "vårsch ger och vårsch ger… ingenting hittar ni själva". I stället för att söka var det ju så mycket lättare att fråga mamma, var saker och ting låg.

Tills sist fick Peggy kontakt med sin dotter i Michigan. Det visade sig då att vi kanske beroende på närheten till Irak var bättre informerade än vad hon var borta i USA.

Den nyhet som hon var så angelägen att berätta om, nämligen att en del hennes brors enhet hade bskjutits av granater, redan var känd här i Brån. Ingenting nytt hade alltså hänt. Men illa nog var det förstås med de människoliv som hade spillts i efterdyningarna av detta vansinniga krig. En amerikan och ett par-tre irakier dog.

Oro kan kan vara av olika slag. Ytterst har den ändå samma kärleksfulla bakgrund, när det gäller ens egna barn.

Peggy har nåtts av oroande nyheter från Irak, där hennes "barn", sonen Mike 28 nu är inne på sin sista månad. Hans grupp har beskjutits med granater och enligt första beskedet blev en av hans bekanta dödad. Nu har Peggys dotter via nätet bett mamma ringa så snart som möjligt. Peggys får dock ingen kontakt vare sig med telefon, e-post eller facebook.

Jag å min tur, som har min "lillpojk’" (41) på besök hos en kompis i Norrköping blev tvungen ringa honom för att höra att inget illa hade hänt honom under hans och kompisens pubrunda i går kväll.

Allt var OK med honom, men än får vi båda oroa oss över Mike tills dess vi får besked om vad som eventuellt har hänt honom eller hans grupp.

På Agnsjöns camping bjuds både på öl och irländsk musik i kväll. Kom dit och lyssna på det irländska bandet O’Grejdi Nua.

Bandet består av Per Lundholm, som kanske är mest känd som en av de aktiva i Holmöns visfestival och som en utmärkt trubadur. Han arbetar som laboratorieassistent på Umeå Universitet. I det här bandet sjunger han som en äkta irländare samt spelar gitarr.

Eric Anderberg, kurator på Dragonskolan, spelar företrädesvis på sin kajun men även på mandolin. Han sjunger också ibland.

Peggy Sjöström, den ende av de tre med dubbelt medborgarskap – amerikanskt och svenskt – sjunger samt spelar irländsk penny whistle, tvärflöjt och på det ovanliga 64-strängade instrumentet hammered dulcimer. Hon arbetar som undersköterska på Norrlands Universitetssjukhus.

Och jag, som lägger upp detta, kommer att få uppleva ännu en "efterlängtad" pubkväll.

En vanlig bild i stadstrafiken – även om detta var ute på landsbygden nära Yangshou i södra Kina.

Han hade åtminstone hjälm, men var i övrigt inte klädd som våra motorcyklister.

Dagarna för litet drygt ett år sedan, när min tid som pensionär började, var nästan alla nästan tröstlöst tråkiga. Så småningsom kom jag över den känslan och lyckades fylla mina dagar med såväl meningsfyllda uppgifter som enbart underhållande.

I dag känns det om jag fått ett återfall av dessa dagars tristess. Det som behöver göras utomhus är redan avklarat. Två dagar med långa promenader har orsakat obehag från en stortå. Godemansuppgifterna är inne i en period, när det inte är så mycket att göra med dem heller.

Motorcykeln är för länge sedan undanställd och avregistrerad. Städning inomhus kan vänta några dagar till. Senioruthyrning AB i Umeå vill fortfarande inte nyttja mina tjänster.

Ute är marken vit av rimfrost. Himlen ser ut att lova solsken. Kanske klär jag mig för en sista cykeltur, innan det blir dags att ställa undan cyklarna inför vintern.

Så vad sjutton skall jag annars ta mig till? Några matcher Betapet blir det förstås. En tur till affär’n blir det också för inköp av diverse dagligvaror.

Att tycka synd om sig själv är ingen bra utgångspunkt inför en ny dag. Även om jag just nu litet otacksamt gör det, så inser jag mycket väl att jag sannerligen inte bör göra det. Allt det goda i mitt liv övertrumfar tristessen som jag känner i dag.

Det känns som om jag behövde skriva detta, för att komma till just den slutsatsen. Dagboksanteckningar var ju f.ö. också något som VK angav som syfte med det bloggutrymme som man erbjöd.

Med denna märkliga maskin kunde den av silkestråd inlindade silkesfjärilskokongerna lindas på spolarna på den övre delen av bilden.

Min son som jobbar i Stockholm gav mig en första rapport om ett nytt stort rån I Stockholm.

På en marknad hittade jag ett mynt, som jag köpte mest för kul skull, men guiden antydde att det nog var värt mer än vad jag betalade för det.

Är det någon som läser detta som kan ge ett tips om vart jag kan vända mig med myntet, för att få det värderat?

Mannen på myntet är en generalsperson. Myntet är tämligen säkert av silver och härstammar från Qingdynastin, d.v.s. den dynasti som störtade Mingdynastin. Myntet väger 17 g.

Under min långpromenad i dag hörde jag på radion om den gamla kvinnan som får 50 öre per månad i äldrestöd från Försäkringskassan.

Och inte bara detta låga belopp utan hon fick dessutom summan utbetald varannan månad men då förstås hela en (!) krona.

Det är förstås frestande att skylla även detta på regeringen, eftersom den ju ytterst är ansvarig för Försäkringskassans regelverk. Jag gör det dock inte, eftersom tröskeleffekter ju förekommer i alla sammanhang.