Snart skall jag hämta en av mina sonsöner på flyget. En trevlig och spännande dag med honom har jag framför mig.
Men… såklart jag undrar litet vad vi skall hitta på att göra, så att inte dagen blir alltför tråkig för honom tillsammans med farfar.
Ingenting särskilt är planerat. Dagens aktiviteter får bli vad de blir. Den kommer i vart fall helt att styras ev den lille Alvin. Farfar kommer att hänga med på "allt", möjligen utom att prova isens bärighet på älven.
En hel dag alldeles ensam och här sitter jag nu och väntar på att Peggy skall komma hem från jobbet.
I kväll behöver jag inte hämta henne i Vännäsby, så vitt jag förstår. Den buss som hon vanligen brukar komma med, när hon arbetar kvällsskiftet, gick genom Vännäsby. Men i kväll torde den väl komma här förbi.
Inget ont har också något gott med sig. Det stämmer för mig i kväll.
Jag tror ändå att jag väntar med kvällsfikat. Ett sådant måste vi ha, så att vi då får tid att summera vår dag för varandra. Vem vet, kanske måste jag hämta henne på brattbysidan av den försvagade bron.
Information till alla dem som med spänning följer följetongen om den krånglande skrivare. Om jag skall vara ärlig, så finns det också flera som läser min inlägg men med undantag av tjatet om skrivaren.
Hur som helst, så ser det ut så här nu:
Skrivaren anlände till Brétigny sur Orge i i Frankrike den 6 oktober och togs där emot av Amal i receptionen. Enligt Pixmania skulle den skickas till Paris, men nu är den alla fall i Brétigny sur Orge, en litet stad med dryga 22 000 invånare. Det är bara att hoppas att det var dit den skulle!
Är det inte otroligt detta att man så lätt kan följa ett pakets väg till adressaten?
Som de flesta redan vet och som vi i Brån också har märkt, går nu en del av den tunga trafiken från en Europaväg längs den sedan tidigare tämligen dåliga Brånsvägen.
På en promenad i går möttes jag en fullastad timmerbil. Mötet skedde precis där vägen sedan länge har en tämligen djup svacka. Timmerbilen föreföll köra aningen fortare än de tillåtna 50 km per timme som gäller just där.
När hjulen närmast vägkanten gick ner i svackan samtidg som hjulen in mot vägmitten var betydligt högre, svajade lasten oroväckande. Antagligen oroade jag mig i onödan. Fjädring och stötdämpare är förmodligen dimensionerade för att tåla ojämnheter i vägbanan och förhindra hela lasset att välta.
I dag mätte jag djupet på svackan och det visade vara ca 11 cm. Möjligen kan man anta att några veckors tung trafik kommer att göra den ännu djupare.
Jag förstår nu att det jag skrev om broskadan kan missförstås. Det gör jag när jag läser Jan Nilssons mera sympatiska inlägg i frågan.
Det är mig dock helt främmande att skylla det som hänt på någon enskild arbetare. Jag är nämligen av den gamla uppfattningen, att den eller de som är ytterst ansvarig för ett jobb måste se till att den eller de som utför själva jobbet har fått riktiga instruktioner.
Den som höll i rondellen, eller vad han nu använde för redskap, är mindre skyldig än den som fanns på plats i egenskap av arbetsledare. Han i sin tur borde ha fått klara instruktioner "uppifrån".
Nu måste man väl ställa sig frågan vad som egentligen händer längs E-12an. Först sjäva vägbygget och nu bron.
Jag vet inte om brojobbet görs av Vägverkets folk eller av inhyrda entrepenörer. Hur som helst med det, så tycks det vara en generande brist på kunnande och planering hos dem som gör jobbet.
Som jag förstått har man helt enkelt sågat sig ner genom viktig armering för att lättare kunna ta bort den gamla beläggningen. Man funderade tydligen inte först över om detta skulle minska bärigheten på bron.
Utan att veta ett dyft om hur en bro som den här är konstruerad, är deras förbiseende för mig mycket svårt att förstå.
Körbanan var sliten; Ingen tvekan om det. Men bron kunde ändå bära tung trafik. Den kan den inte nu sedan halva körbanan "lagats". Det hela påminner mig om något som Peggy brukar säga, när jag tänker ge mig på att laga saker som ändå fungerar hjälpligt, nämligen…
"If it ain’t broken, don’t fix it!"
När det nu blev som det blev, hade detta kanske varit ett bra råd att ge Vägverket innan de gav sig på det dåligt genomtänkta projektet.
Nu får vi all tung trafik mot Umeå längs Brånsvägen. Nackdelen med det uppvägs inte av den omständigheten att alla bussar som Peggy åker med till jobbet nu kommer att passera vårt hus. Jag behöver alltså inte längre skjutsa henne till eller hämta henne i Vännäsby.
Jag undrar just om inte också detta skall tillskrivas min allteftersom ökande ålder. Allt förefaller mig så himla dyrt nuförtiden.
Under min power walk i dag när jag tacksamt kan notera att halvannan timmes snabb promenad inte ens gör mig andfådd, väcks en tanke av lathet i min hjärna. Några isfläckar på vägen påminner mig om att det snart är dags att byta till vinterhjul.
Styrd av den tanken kliver jag in på Gummiverkstaden. Två frågor hade jag. Den ena om vad lagen säger om datum för vinterhjul på och den andra om vad det skulle kosta att låta dem skifta däcken åt mig.
Jag försökte så gott jag kunde att inte se alltför chockad ut när jag fick höra priset. Hela 350 kronor vill man ha för ett jobb som för dem torde ta uppskattningsvis 20-30 minuter!
I och med den uppgiften inser jag att jag hur lätt jag kan minst samma summa skattefritt t.o.m. för mindre än en timmes jobb hemma i garaget.
Det är väl det värsta man råka ut för? När man vill väldigt starkt men inte kan, menar jag.
Just nu känns lusten så stor, men på grund bristande stimulans, kan jag bara inte. I stället för att prestera något bra, blir det bara detta konstiga inlägg. Jag skulle alltså helst vilja skriva ett riktigt smart och tankeväckande inlägg.
Kanske kan detta åtminstone locka fram en kommentar från en av mina flitigaste kommentatorer.
Härmed meddelas att jag nu byter till en annan betydligt större skärm, där man snart visar Parlamentet. Ring inte och stör mig de närmaste 40 minuterna, please!
O’Grejdi Nua in action
Jag borde ju inte klaga. Deltar man mer än en gång i något som man inte direkt gillar, får man ju skylla sig själv.
Fortfarande kan jag inte förstå att det kan vara så uppskattat av så många att tillbringa timmar i pubmiljö. Att man trivs där går dock inte att ta miste på. Alla är glada och upprymda och alltefter som timmarna går blir männen och kvinnorna mer och mer intresserade av det motsatta könet.
Det ser ut som om folk faktiskt pratar med varandra men om de också hör vad som sägs är förstås en annan sak. Den höga ljudnivån måste göra det mycket svårt. Valet av samtalsämnen torde därför vara av det ytliga slaget.
Dessbättre kunde jag i alla fall lyssna på bandet som spelade. Särskilt intresserad var jag förstås av den del av musiken som kom från min fru. Trots den stundom mycket högljudda publiken hade ljudkillen lyckats väl med att lagomt låta musiken "överrösta" ljuden från den.
Jag frågade förresten efter något alkoholfritt att dricka och uppfattade svaret som ett nej. Jag köpte då den lättöl, som kvinnan i baren föreslog. När jag då frågade om den var alkoholfri, såg jag på hennes min att hon direkt hade klassat mig som klart mindre begåvad. Senare såg jag att där fanns ett antal alkoholfria alternativ, precis som det ju skall vara överallt där man har tillstånd att servera alkoholhaltiga drycker.
Nästa tillfälle för mig att "njuta" av pubmiljön samt lyssna live till O’Grejdi Nua blir på Lottas krog den 30 oktober klockan halv fem. Jag måste ju inte göra det, men troligen blir det svårt att avstå ändå.
>
Bloggar om: aktuella och inaktuella företeelser i omgivningen
Ålder: 82
Familj: Mina två vuxna söner med var sina söner samt en liten dotter och deras sambos samt, mina syskon Lisette och Tommy och min fru Peggy och hennes två barn
Bästa egenskapen: hjälpsam och envis
Sämsta egenskapen: envis
Intressen: att skriva, resor, samhällsfrågor och språkfrågor
Bästa minne: när vi vadade över Mississippi River vid dess källflöde vid Lake Itasca
// //
<
Senaste kommentarerna