En skuldtyngd katolik

Min fru är katolik och var dessutom relativt aktiv inom sin kyrka i Michigan. Av en inte svårgissad anledning pratade vi om hur vissa katoliker beter sig mot barn.

Katoliken Peggy fann självklart ingen anledning att försvara den avarten av beteende hos några katoliker, snarare tvärtom.

Under vårt samtal i ämnet vid köksbordet erinrade hon sig sig en händelse när hon en gång som 7-åring inte kunde mostå frestelsen att stjäla och hur hon sedan fann på råd för att befria sig från den oerhörda skuldkänsla som detta gav henne.

En dag följde hon sin mor till affären. Vid fruktdisken "råkade" hon hamna mitt framför några oemotståndligt frestande vindruvsklasar. De befann sig inom räckhåll för henne och dessutom i exakt "munhöjd". Frestelsen blev för stor och hon stal en (1) vindruva och njöt sedan några sekunder av dess härliga sötma.

Väl hemkommen blev känslan av synd och skuld för stor för henne. Det hela var ju helt stick i stäv med vad hennes mamma hade lärt henne. Att ta med sig den aktuella synden till biktstolen var inte att tänka på, eftersom bikten inte var någonting för barn.

Hon valde i stället att ta med sig en vindruva hemifrån för att i smyg sedan lägga tillbaka den bland de andra druvorna nästa gång hon följde med mamma till affären. Åtminstone som hon i dag minns det, blev hon i och med det av med sin plågsamma skuldkänsla.