Aldrig förr…

Aldrig någonsin tidigare har jag nekad någon att komma och hälsa på. Tvärtom har det alltid känts trevligt med spontana besök. I fredags hände dock något av motsatt slag.

En avlägsen släkting övernattar alltid hos oss på sin resa norrut och sedan även när han är på hemväg söderut. För oss känns det helt OK även om det för honom har blivit något som han tar för givet.

I torsdags ringde han och meddelade glatt:

– I morgon lämnar vi stugan och åker hemöver.

Gör er beredda att ta emot oss var hans outtalade, men ändå helt begripliga önskan.

Fredag kväll är för oss något alldeles speciellt och det gäller även lördag morgon. Hans underförstådda önskan om att få sova över hos oss kändes därför inte så lockande för oss.

Jag frågade sedan, vad han menade mned "vi" och då veta att det var ytterligare två vuxna personer och två barn! Tre av dem är helt obekanta för oss. Fegt bad jag då att få överlägga litet med min fru och lovade att därefter ringa upp honom igen. Fegt, därför att jag lika gärna hade kunnat ge honom ett vänligt besked direkt om att vi inte ville ha något besök med övernattning fredag kväll.

Tillsammans kom vi så fram till det svåra beslutet att säga nej till honom. Beslutet i sig var lätt att fatta, men att lämna beskedet kändes minst sagt jobbigt. Det blev förstås min uppgift att lämna det, och det togs emot med ett klart, men behärskat missnöje.

Hur många skulle ha gjort samma sak som vi? Har vi för alltid förstört vår relation till den avlägsne släktingen och i så fall är det något som vi bör sörja över?