Skriftspråkets ”utveckling”

Jag har lärt mig att vår språk befinner sig i ständig utveckling. Men om det jag skall ta upp här skall ses som utveckling, är det bara att beklaga.

Sara Meidell har en stående spalt i VK. Den brukar jag inte läsa, men i dag gjorde jag det på rekommendation från min syster.

Jag hajade till redan inför rubriken: "Myten om de sociala nätverkens makt är stark och förtrollande." Redan den är för mig svår att förstå. Har vi "starka" myter och kan myter vara "förtrollande", undrar jag nu.

Men än värre var det att läsa själva artikeln. Jag tror inte jag har försökt ta del av något mer svårläst än den. Men när jag så tittar närmare på det skrivna, inser jag att en viktigt sak som gör den svårläst och därmed också svårbegriplig är dess otroligt långa meningar. Sakinnehållet är också svårt att ta till sig, men det av andra skäl än längden på meningarna.

Artikelns tredje mening innehåller hela sjuttiotre (73) ord! Visserligen har den också sju kommatecken, men det hjälper föga för att öka läsbarheten.

Sara M tycks skriva som man pratar och då behöver man ju inte använda sig av punkt – inte kommatecken heller för den delen. Några andra stycken består av bara EN mening.

Är det verkligen ute numera att försöka hålla sina meningar korta och därmed göra en text lättare att läsa?